ty jag står inför unga hjertan, hvilka äro altaren, der uff-rlågan brinner för allt sant och ädelt. cMan bar genom ondskans spridelser sökt ned sästa mig hos uagdomen; men jag fruktar dem icke. De äre nauens välnader och skola vika för verk lighetens klara dag. Bland mina åkommor är icke dea åtminstone, att sakna ungdomssinae och ung domsvarlex, — Jeg är en varm vän af ucgdomer — cMuxima juvontuti d betur reverentiun — och jag vordar den. Jag är allvarsam, men jag är insen Munk, bvars syuk:es är Insk:änkt inom Ceilen. Men läsom tul en början rätt förstsiå bvarandra. Jag vet, att lefnadssättet bland un;domer rå de sed.are tiderna i många afseeuden förbäitrats. Förr berrskade bär mera räbhet. Auotingen ströfvade man med viladjurets yra ute, elie inne slöt mon sig till orsier. Det har förändrat sig. Men flården, lastens yngre broder, som så gerne träder i den ä dres foispår, har nu bemäktvgat sig ungdomen. Upsala är ej blutt fö skönaat, det är fös fivadt. Vore det alltid den ädla metallen. bva:s yta Hbifvit polerad! Beskrattom ej. men beklagom, att ofta ihaltgheten döljer sig under bladgu!d. Jag säpner inga bätre Presidia vite än Gussf uktaa och flit. Också skal jag irån mitt våsdiorn tidigt gifva signalen ech fö elysa Eder med mut föredöme. Flit och dön kuvnpa ej va:a utsn hvarandra, men fö;enade ut ätta de margfaldigt godt. De ha eu inre systopkärlek, de äro tvillipgsbröder, Castor oca Polux, af jordisät och himmelski urSprung. cÄnnu får jag icke bosätta mig ibknd Eder; en låvg ledsamhet förestår mig och rycker mig till eavdra väf, tunga och svåa, isynne:het för den, som ej kan på. äkna någon skorsamhet. Lycklige J, som fån använda eder tid och ed:a krafter titt förs:åndets och bjertats förädling, och slippen att befstta eder med poltiken. Jeg vet väl, alt den ej är er alldeles främmande. Jag har sjelf varit uppg och vet, att upgdomen är fiisiona . Dock — detta frisinne är ju ej så fruktansvärdt. Yuoglingarnes strider på poiiiikens fåli likna öfoingarna på fäkisalarne. Det är ej uddar, hvarmed de stöta, utan boliar. Likväl, unge mån, med poitisen befat:e sig ingen vkallad. Den är en Labyrio:h, der så mången förirrar sig, och der endast den, som är väpnad med Thbesvussvärdet och ledd af sauningens A:iadne-tråd, fiuner ärars utgång, och updgår Minotauren, detta monster, för hvilket uvgdomen var bestämd att off as. Misstyczen ej dessa orå4; de komma från en man ued erfarenhet och med ärradt bröst. acJag kommer åter till Eder, för att här sluta mina dsgar. En af våra största läkare bar sagt, att u: gdumens anded ägt är helsosam. Säkert är, att man. omgifven saf ungdom. glömmer älderdomens krämpor. Jag förvyer min fö såkran om bemödardet, art fulgö a mina pligter. ucb jag gör mig fu it förvissad, att jag af eder skall blifva älskad medan jag lefver, och sakvad efter min död. Då bekymren koroma, skola urgdomens sånger jaca dem bort och jemna skryrko:na i min pania. Och är jag sist äs ger mitt trötta hufvud til hvila på denna biormstersäng, skolen J bäså mig till mitt sista hvilorum, och saknaden och klagan skola fö ja mig. aJag helsar eder från vååldrige Konung. Hen ilskar ungdomen varmt. Vår högsta För man. Kronprinsen, bad mig ock helsa Eder. Han har föriroenda till ungd.mer. I mitt ringa namn helsar ag eder s!utbgen. Faren väl, älskade ynglinger! Jag innesluter mig i Ecer vänskap. Herren vare med Ede:; med mig vare ock Herren! Fasen väl