Aftonbladet – 20 december 1839, sida 3

skola tjena andra personer af like litet mensk-: ligt sinnelag till varning och väekelse: a Förre Korporalen vid Lifbeväringsregementet,. Morin, bor i Lyoaska egendomen på Djurgården, med hustru Och barn. Sistlidne Måndeags eflermiddag kände bustrun sig nära sin barnsbörd. Mannep, som redan beredt benne tillstånd att, i anseende till fattigdom, få intagas på barnbördshuset Pro Patria, bastade till en närbelägen egendom och fick der låna en skrofsläda med häst. I detta åkdon transporterades hustrun långsamt tili staden; men under vägen tilltogo födsloplågorna: hon begärde att få inkomma på något ställe, men alla portar voro stängda. Klockan var öfver !, 40 på qvällepnp. När den olyckliga bunnit till Ladugårdslandstorget, kunde hon ejlävgre uthärda. En gårdsport befanns slutligen ännu öppen. Mannen förer henne in på gården, träffar der några sockerbruksarbotare, tiggde om en plats under tak ät sin lidande hustru, och var måhända nära att få den, då husägaren, Bruksidkaren S., nedkom med lykta i handen, lyste den olyckliga i ansigtet och, utan att lyssna till hennes qvidan och mannens böner, med hårda ord och åthäfvor utdref den vanmäktiga qvinnan på gatan. Der, liggande på bara marken, förlöstes hon genast med ett barn, som, under det mannen skyndat efter bjelp hos mindre känslolösa vare!ser, en lång stund fick, under modrens sanslösa tillstånd, naket ligga på snön, intilldess en fattig arbetare förbarrade sig öfver det nyfödda barnet, aftog sin skinntröja och insveste det deri. Under tiden hade Morin anpträffat en, för sitt ntt och deltagande i styrelsen af hufvudstadens fattigvårdsanstalter allmänt aktad borgare, som genast skaffada mor och barn husrum och lofvade bekosia deras vård. Han uppfyllde i detta fall blott en kristlig pligt, och bans handlingssätt behöfver icke menniskoberöm; derföre skrefs icke eller denna litla berättelse, men ändamålet var att framhålla den obsermhertiga husegaren, som lemnade den arma barneföderskan och hennes oskyldiga foster till rof för en ryslig död. Om det var hans afsigt, så är der imedlertid ej vunnen, ty mor och barnet, frälsade snart sagdt underbart, lefva och befinna sig vid temlig helss. Uslingen, som olofligen tager sin nästas egengom, för att stilla sin hunger, straffas med lagens hela stränghet. Den rike, som begår en omoralisk bandling, så afskyvärd, som den vi här beskrifvit, dömes efta med mer skonsamhet; men man hoppas att hvar och en, som har känsla i sitt bröst, skall förakta honom; blifve detta hans enda, men rättvisa straff.