KOMMERSKOLLEGII UTLÅTANDE RÖRANDE SUNDSKA TULLEN. Detta utlåtande, hvilket utförligt och grundligt behardlar ämnet, är alltför voluminöst för att in extenso här upptagas. Men da Red. förut ceffentligjort de petitioner tll Regeringen från Stockbolms Börs och stapelstäderne i orterae, hvilka föranledt uraktlåtandet, så anse vi för en pligt, att åtminstone införa de delar af betänkandet, som för allmänheten och sersildt för p-titionärerne äga största vigten och i-tresset. Red. anser sig härtill så mycket mer uppianad, som det ringa gehör saken, oaktact dess billighet, beklagligtvis funnit hos Danska Regeringen, sannolikt föranleder, att den blir en Riksdagsfråga, hvarföre vi ock framdeles torde serskildt tillägga några reflexioner i ämnet. Första afdelningen af utlåtandet upptages af en utförligtoch sakrik historisk exposesaf förhållandet med Sundska tullen alltifrån de äldsta tiderna, jemte en fullständig analys af de sista traktaterne, den af 4647 och 1701, hvarigenom detta förhållande blifvit definitift regleradt, äfvensom af traktaten 4720 emellan Svenska och Danska kronorne, i följd af hvilken Svenska tullfriheten i Sundet upphörde och bestämmelserna i d2 förstnämnda traktaterne äfven för Sverige erhöllo tillämpning. Denna exposå nödgas vi ty värr här förbigå, men såsom resultatet af analysen har Kollegium punktvis uppställt ea resumå af de rättigheter vid farten genom Sundet, som nu åberopade traktater tillägga Svenska urdersåtare, och denna resumö är för alla stapelstadshandlande, skeppsredare och sjöfarande så vigtig att känna, att Red. bordt meddela densamma ordagrannt, eKuru med utelemnande af de för hvarje punkt anförda bevisställen utur traktaten. Den zsndra afdelningen afhandlar de ingrepp uti dessa af traktaterna stadgade rättigheter, som Danska Regeringen tillåtit och fortfarande tillåter sig, och hvilka leda till ett obehörigt betungande af Svenska handeln och sjöfarten. En stor del af dessa missbruk och ingrepp äro väl redan förut i spridda tidningar framlagda, men här äro de i ett sammanhang deducerade; och denna afdelning lär väl derföre icke förblifva okänd för de trafiquerande, hvarföre äfven den här meddelas, likasom sjelfva slutet af utlåtandet, innehållande Kommerskollegii tankar om hvad i saken kan och bör göras till afhbjelpande af petitionärernas rättmätiga klagan. Efter denna korta redogörelse för utlåtandets plan och innebåll, följa nu här de delar deraf, som ofvanför blifvit nämnda: Då Sverige, oaktadt urminneshäfd och dess sedan 1658 ägande hälft uti Sundet, medgaf, att der icke skulle vara någon åtskilnad nationerne emellån, samt förband sig att för dess skepp, gods och varor betala tull åt ägaren af andra hälften, dock på samma sätt, som någon annan nation, som nu eller hädanefter å detta mål af denna ägare (Konungen af Danmark) lindrigast anses, och härvid icke något undantag gjordes för den Danska, så kunde man å Svenska sidan med fullt skäl yrka att Svenskt skepp och Svenskt gods skulle behandlas lika med danskt. För Danmark qvarblefve alltid den stora fördelen att ensamt uppbära ipkomsten af en herrlighet, som naturen gjort gemensam för begge rikena. I sådant fall borde, så länge Danmarks inrikes sjöfart och allt Danskt gods är