RE VUR YRUULTL FRVUTEVOII VEU J UL 213 VART ningen, att de Holländska Judarna, emedan de till största delen äro invandrade från Spanien och Portugal, redan af naturen skulle vara en bättre menniskorace än andra judar, är väl blott ett grundlöst påstående, som icke förtjenar någon uppmärksamhet. Vi måste derföre antaga, såsom med facta bevisadt, att en inbördes bättre politik mellan Kristne och Judar, eller i allmänhet ett bättre politiskt förhållande emeilan begge religions-partierna, har haft de lyckligaste följder för begge, och att dessa hafva visat sig inom en mycket kort tiderymd, innan ännu en mansålder var tilländalupen efter emancipationen i nämnde land. Vi böra då äfven, med den högsta sannolikhet förmoda, att samma orsaker äfven i andra kristna stater skola frambringa samma verkan, blott man med förstånd och god vilja tager alla de försigtighetsmått, som erfordras för en sann och fullständig emancipation med Judarne., Fullständig bör den vara i Norge, som drifvit sin hårdhet längre än de flesta andra länder, och ända till Judarnas bannlys ning från dess gränser. Inskränkning i hvilket afseende som heldst, såsom till vissa ställen eller serskilda näringsgrenar, är alltid en åsidosättelse, hvilken kännes såsom orättvisa, den medför dennas alla olyckliga och bittra följder för begge parterna. Halfmesyrer duga ej och förkastas alltså af all sann betänksamhet. Det är likväl denna, som hittills skyddat Konstitutionen, dymedelst att grundlagens oföränderlighet blifvit betraktad såsom princip och mot detta passiva motstånd har också verkligen hvarje angrepp sirandat. Men det finnes föga anda i denna tro. Konstitutionerna äro lika litet fullkomliga, som alla andra menskliga inrättningar. De monarkiska äro synbarligen endast vilkorliga aproximationer till de idcella författningar, som de ädlaste menniskosjälar alltid arbeta på att ernå, i hvilka de måste fördraga alstegen för massans skröplighets skull och under den onda inflytelsen af grann-despotiernas rofgiriga blick. Den Norska Konstitutionen fick en så hastig tillvarelse, att fel i ett och annat enstaka fall svårligen knande undvikas. Det är äfven en tämmeligen känd sägen, hvars grund en kommande häldatecknare måhända skall upplysa, att Grundlagens 2 icke är den, som visades den stör-ta omsorg vid behandlingen. Sin rätta fasthet har dessutom Grundlagen redan erhållit, nemligen att vara känd och älskad al folket, så att det icke längre är nödigt, att genomdrifva principen om dess orubblighet i århundraden, endast för att åt den vinna popularitetens inre styrka. Den tål redan nu att vidröras; den har vunni krafter till att göra ett af de framsteg, som ligga i dess anda. Går folket framåt i politisk upplysning, bör konstitutionen icke stå tillbaka. Den är en elastisk form, som omgifver folkets moraliska kraft, och som bör utvidga sig med denna. Det kan rimligtvis antagas, att ett lagstadgande, som de fleste stater med likartade statsförfatlningur hafva funnit ändamålseng alt inlaga i deras, älven skulle vara nyttigt för den stat, der ett sådant ännu fattas. En blick på verldens fria stater visar oss, att Judarne i de förnämsta af dem njuta borerlig frihet, och att de åtminstone äro tolererade i de flesta öfriga. Ja, äfven despotiska stater, såsom Danmark, Turkiet, Österrike och Preussen, stå i denna punkt icke tillbaka; och från Ryssland äro, af alla trospekännelsers olika skiftningar, endast Jesuierna förvisade. Den fullkomliga emancipation. som äver