den förnärmande icke den förnärmade, som bibehåller det hätskaste sinnet. Afven den hand är brottslig, som icke slår, men hålles ovänskapligt tillbaka. Norge bör äfven för sin passiva oförrätt emot Judarna deltaga i den stora försoning, som måste föregå emellan Kristne och Mosaiter; och här anstår det de Kristne att först räcka handen. Det är en ära, som de bäste bruka förbehålla sig. Men hvad är väl försoningen här annat än emancipationen, upphäfvandet af all bannlysning, den enda ersättning de halva att gifva. Skådom stridsskrifterna i denna sak! — Vi skola då finna, att oaktadt all den fanatiska passion, som framlyser genom argumentationen för Judarnas fortfarande helotisering, hafva de likväl synbart svårt att neka det i sig sjelf rättvisa af emancipationen. Om de blott ville vara eller blifva bättre heter det; — men, när förbättrade förtrycket; slafvar förbättras endast genom befrielse, — detta är de Kristnas, det är alla nationers erfarenhet. — De äro icke nog mogna för en borgerlig emancipationc, säger man; men såvida det är gilfvet, att de borde vara det, huru skulle de då blifva det? I de flesta länder äro Judarne endast tålda, och de bestämda lagarna, efter hvilka de likväl njuta deras tillvarelse, syfta att förderfva dem och hämma all ädlare utveckling. Dessutom — denna fråga om mognad? huru hafva väl de Europeiska Förstar svarat nationerna på deras fordringar om Statsförfattning, tryckfrihet, komunalfrihet? Äfven det folk, som tilllägges den mesta upplysning, det Preusiska, har i våra tider måst höra, att det icke var moget, icke myndigt nog, att dess förståndskrafter förut måste utvecklas, dess tänkesätt civiliseras, dess seder renas, 0. S. V. Men äfver om motståndarne med ännu större dristighet hade vågat bestrida Judarnas anspråk att blifva försatta i likhet med andra menniskor, måste likväl allt stranda mot det historiska faktum, att de nationer hvilka icke längre hafva betänkt sig i denna sak, icke hafva några anledningar att ångra deras liberalitet, utan skördat gagn af deras rättsinne. På detta ser politiken; men ett oförderfvat folk bör äfven omfatta tron, att det skulle vara förbi med den moraliska verldsordningen, om rättvisa skulle kunna föda ånger. Att Judarnes emancipation är en rättvisa, har imedlertid blifvit, till och med häftigt motsagdt. Men liksom denna häftighet bör väcka misstanka hos den opartiske, äro de, icke från Judarna, utan från skötet af de Kristna samfunden, ofta förnyade fordringarna på emancipation af dessa främmande trosbekännare, egnade att väcka den förmodan, att sådant likväl måtte vara rättvist för hvilket så ofta, från decennium till decennium, ointresserade menniskor höjt deras röster. Yrkandet har aldrig helt och hållet förstummats, påståendet är aldrig förfallet, passionernas orättvisa har aldrig le .nat menniskokärleken iro. Detta oaktadt hafva motskrifierna verkat vida mera, emedan de utgått från folkfördomarna och talat till dessa. Under deras skydd kände fanatismen inga gränser; den vågade till och med att såsom rättvis och nyttig försvara Mosaiternas utdrifvande i massa utur Spanien, oaktadt historien förklarar detta nästan lika skadligt för nämnde land, som de industri-rika Mohrernas fördrifvande. Men antaget, om ock icke medgifvet, att Judarna varit skadliga der de tagit öfverhand, såsom i den tidens Spanien, 06 TT AP Ia