BLANDADE ÄMNEN. KABYLERNE. Vi meddela i dag slutet af denna, i Tisdagsbladet började artikel, en af de intressantaste och bäst skrifna bland de många upplysande underrättelser, som på sednare tider meddelats i utländska tidningar, rörande det Norra Afrika och de serskilda stammar, af inheraskt eller österländskt ursprung, som bebo detta ifrån forntiden så märkvärdiga land. Kabylerne äro åkerbrukare, hafva fasta boplatser, lefva ganska måttligt och äga på långt när icke Arabernes rikedom på boskap. Deremot äro de något industriösare, än de sistnämnde, skicklige i a handtverk, förstå att smida vapen, bereda krut och prägla falskt mynt — konster, som äro Beduinerne obekanta. Deras drägt är alltid smutsig, trasig och öfver all föreställning torftig. De svepa omkring kroppen ett slags ylle-tunika, som äfven kallas haikhb, lik den arabiska underklädningen; deras ben äro nekna och kring fötterna kayta de med snören ett stycke fårskinn, till skydd emot de skarpa stenarna. De klippa håret, ha föga skägg och äro för det mesta af medeilstorlek, magra, men muskelstarka. I deras anletsdrag märkes intet spår af den ädla österländska karakteren, som tillhör nästan alla Mobrer och Beduiner. Vildhet, hat och mordlust blixtra. ur deras svartas, rörliga ögon; deras språk är ännu bullersammare, än det arabiska, och när de tala, visa de tänder, så bländande vita, som schakalens. Emedan Kabylerne äro ett ganska fattigt folk, och penningarnas nedgräfvande är sed bland dem, liksom bland alla mahomedanska folk, hvarigenom fadren ofta bedrager sonen på sitt arf, så nödgas månge unge Kabyler arbeta i städerna några år som dsgsverkare, till dess de förtjent ungefär hundra budschus, hvarmed de kunna köpa en hustru och en bössa. I Algier och trakten deromkring arbeta årligen omkring 4000 Kabyler, sofva under bar himmel, lefva af vatten och osyradt bröd och spara ech gnida så länge, till dess de samlat ungefär ofvannämnda summa, hvarefter de återvända till sina berg, för att der lefva frie och oberoende. De äro ganska tarflige; deras haikb, som de ofta hopflickat af hundra multna lappar eller ärft af sin farfar, tär tillräcklig för hela deras lefnad. En hustru, en koja, ett gevär, en yatagan, nigra getter, en mulåsna och en hund, mer behöfver Kabylen ej, för att på sitt sätt lefva lycklig. Han tillbringar sin dag högst enformigt, arbetar några timmar på sin åker, smeker sin bustru, hvilken är lika vild och smutsig som han sjelf, uisträcker sig derefter lättjefullt:i solskenet och blickar tanklös, ty Kabylen har ej! Arabens poetiska natur — ut åt hafvet . eHler på slätten nedanför honom; ofta spelar, han äfven på en trädpipa entoniga, ledsamma melodier. Sådana äro, efter någre franska desertörers utsago, som hos detta folk till. bragt någon tid i elände och träldom, Kabylens sysselsättningar och nöjen; emedan han e känner några andra pjutningar, har han också inga andra önskningar. De, som, utom ofvan nämnda saker, jemväl ega en stenkoja eller er häst, anses för de lyckligaste bland dödlige