Aftonbladet – 14 december 1839, sida 2

3elilliga INNAN BU partaj iula, IT VIULIVJUiUdUL 1 former, eller misslyckade7sådana, der de blifvit af systemets män företagna, skulle slutligen af sig sjelfva burit vitne om oförmågan och, efter läng väntan och ett beundransvärdt tålamod å nationens sida, gjort slut på merlösheiten och visat, att det icke är af nyssnämnde män, den har att vänta slut på förbistringen i alla organiska förhållanden, utan att Konungen raåste omgifvas af andras, till hvilka landet kan sälta mera förhoppning. Visst hade denna tvanka hos majoriteten kunnat inträffa något sednare, om ej tryckpressen bjelpt till; men den hade i alla fall oåterkalleligt kommit och kanske i vida obehagligare skepnad. Huru kommer det väl till, att i Danmark, hvarest yttranderätten varit så strängt begränsad, hela allmänheten är öfvertygad om behofvet af reformer 1 statsskicket, eller att i Ryssland, der ingen tryckfrihet och ingen fri press finnes, missnöjet tidt oeh ofta är så starkt, att det ej blott föranleder till yrkanden på en annan thronomgilning, utan till sammansvärjningar mot sjelfva Regentslägten, såsom 4824, då så många äfven af Rysslands högre adel vågade lif och zods på hoppet om än förändring? Må man derföre en gång upphöra med den enfaldiga föreställningen, att tryckpressen är skulden till allt missnöje; den har visserligen sin del deri, så vida, som den berättar, hvad som förehbafves, och bidrager, att det skyndsammere kommer till allmänhetens kunskap; men den afleder också, just derföre, att den häler sina fordringar inom de konstitutionella gränserna, måzrgen gång större faror, om styrelsen icke gör sig alideles döf för de råd och sanningar, som på denna r.ka, om ock mindre behagliga väg komma till dess öron. Oss synes derföre, att de, som nu skrika värrst öfver majoriteten, gjorde bättre att med lugn undersöka, huruvida det icke vore mera skäl, att rätta sig efter majoritetens och landets önskningar, än att endast läsa besvärjelser deröfver. e——LTTIRIEE — R:s St:s Revisorers anmärkningar angående myntet innefattas uti följande resume. Genom undersökningar anställda, å 4834 och 1858 präglade hela, halfva och fjerdedels riksdalrar, hade blifvit utrönt att, rörande vigten, flera ej hållit ens den tillåtna lägsta vigt och de flesta blott hållit sig deromkring. Rörande halten hade Bankofullmäktige år 4857 låtit anställa prof å pjeser, präglade 4831, 1832, 1834 4853, och dervid blifvit upplyste, att de undersökta pjeserne icke hunnit till fulla halten 7110005 utan blott hållit sig omkring den lägsta, eller 74710003 likaledes hade af 20 på våta vågen profvade specieriksdalersstycken för 4837 och 18533 endast 2 hållit fulla halten och ett gatt betydligt under den lägsta, eller till blot 74,696 procent. Vidare bade af Myntverkets egna räkenskaper funnits, att till mynttenar användts silfver af blott 7t31000 eller närmast lägsta halt, och slutligen hade man upptäckt den i sanving besynnerliga händelse, attsilfret i myntmassan vukat sig under behandling med svafvelsyra, hvilket väl stöter något på alkemisteri, men hvarpå revisorernes berättelse anför ett exempel, med uttryckligt tillägg, att flera förefunnits. Detta exempel utvisar imedlertid, att sedan 1499 skålp. 75 ort riksdalersplatter, som höllo 7t80o0, eller 4424 skålp. 84 ort 30 korn finsilfver, blifvit behandlade med svafvelsyra, och derunder förlorat i vigt 3 skålp. 3 ort koppar, så bhöllo de efteråt 1424 skålp. 2 ort 47 korn finsilfver, d. v. s. 2 skålp. 20 ort 87 korn mer än före operationen, och noterades således i smälträkningen till en halt af 754,00 i stället för 749A,o0oHuru detta tillgått, säga revisorerne sig ej hafva fått nöjaktigt förklaradt, och derpå kan ingen undra, ty det är visst ingen konst att lära bort för intet. Revisorerne hafva derföre wllstyrkt Rikets Ständer att hos Kongl. Maj:t anhålla, dels att myntverket måtte förständigas att så litet som möjligt begagna det tillåtna remecium, dels att en och samma pröfningsmethod, vare sig på våta eller torra vågen, alltid måtte vid Kongl. Myntet användas. Måhända vore det angeläget, att Ständerna tillika föreställde Kongl. Moj:t, buru nödigt det vore att anställa en räfst med den eller de embetsmän, som äro upphofsmän till det nu anmärkta förhållandet samt, så fort som möjligt, skilja dem från sina befattningar. Myntets viktighet och förtroendet dertill äro så vigtiga för sambället, att de ej böra äfventyras blott för att undvika det obehaget att bryta med en person, som händelsevis kommit att njuta en ojförtjent gunst. Man har redan ett kändt exempel på att vårt silfver mynt. ej blifvit å utländsk ort emottaget till sitt fulla värde; man erinrar sig, huru vederbörande då förklarade, att deru 4; 35 cAällaet ckulla finneg Ögnld ahuer data a H