STOCKHOLM den 14 Dec. Dei har sannolikt icke undergått deras uppmärksamhei, som något aktat på tidens tecken, att inom de kretsar, der yttranderätten och pressen redan vanligen äro illa anskrifna och: der cwiidningarnes förderfliga infiytande utgör ett favoritämne för känslornas utgjutelser, tonen af denna fiendtligbet på den sednaste tiden progressift stegrats i samma; mån, som de nu pågående riksdagsmannavalen börjat visa, att flere af systemets gamla anhängare dervid fallit igenom och måst lemna rum för andr2, hvilka bos valmännen ansetts tillgifne reformerna och åtagit sig att votera för 407:de S:ns tillämpning; ja, att en och annan bland de förre till och med icke varit i stånd att erhälla en enda röst ibland en bel kommyn. Vi hafve på de sednare veckorna hört anekdoter berättas om häraf föranledda yttranden af hat och frenesi emot tryckpressen och serdeles emot Aitonbladet, som äro så märkliga, att anförandet deraf sannolikt skulle roa en och annan, om vi icke för dagen hade brist på utrymme. Att en stor mängd personer, serdeles bland de högre uppsatte, i allmänhet hysa en viss motvilja för tryckfriheten, är dock i sig sjeli en så naturlig sak, att det snarare vore underligt, om sådant ej ägde rum. En af de hufvudsakligaste bestämmelserna för organerna i en fri press är, att ständigt hålla allmänhetens ögon vakna på de missbruk, som kunna inträffa inom förvaltningen, att följektligen uppsöka, framdåraga och beifra dem, och en af pressens vigtigaste verkningar är, att aldrig någon funktionär kan anse sig säker att under hemlighetens slöja företaga något, som kan vara tadelvärdt irför den allmänna moralen. Byråkratien,: som lika med hvarje annan makt sträfvar att koncentrera och kringskansa sig, måste derföre: uii tryckpressen och dess organer finna en till en viss grad besvärande gäst, äfven om förvaltningens och tidningarnas allmänna åsigter öfver styrelse och statshushillning vore eniga. Huru mycket mera då, när de äro rakt motsatta; elier om styrelsen ständigt får uppbära-påminnelser för brist på grundsatser eller för det den söker i aila grenar bibehålla förmynderskep och arbitrage öfver folket, medan tidningarno, tryckpressen och allmänna tänkesättet yrka på lagens välde öch folkets emzancipatioa? Ännu naturligare är det, att Hofvet och -tryckfriheten alldrig kunna blifva vänner. I sjolfva hofvets väsende, i den yttre glans, hvarmed det omger sig inför det öfriga folket, ligger en anledning att äfven betrakta sina intressen såsom skilda från folkets. Det närmare. ständiga personliga tillträdet till den eller .dem, som hafva högsta makten i sina händar, åstadkommer ock lätt hos hofmannen en frestelse, att begagna tillfällen, som det öfriga folket saknar, för att på genvägar skaffa sig inflytande, vare sig till erhållade af fördelar för egen räkning, eller att i sin tur kunna göra gracer åt andra. Det är alldeles icke sagdt, att bofmännen mena något ondt härmed;