Aftonbladet – 12 december 1839, sida 3

(I :sändt.) Min broders död. Det var så sorgligt, dystert, det var nat, Då jag vid älskad broders sjuksärg satt Och läste tyst vid lampans matta brand Månsg tröstrik vers utaf Chormi hand. Det var så tyst, så luzpt, ren dagens gny Var slumradt in, till dag vill åter gry; Dock hördes då och då en suck, ett ljud Från bleka läppar upp till verldens Gue, Men plöts!ig brytes denna tystnad af: Och orgelioner brusa som eit kaf Och sköra körer ingå i dess svall Till Dan, som var och är och blifva szall. Då ljusnar rummet af eit herrligt sken, Så klart — som invid solens källa ren; En riog af englar uppå siifverviagar Sig if:ån höjden ned till jorden svingar; På hvarjo kivd sig evig rodrad målar; I hvarje öga salighet framstrålar; Blott ena, mad liljor uti ktansena grön, Var blek som döden, men ändå eå skör. Till plågans läger han sig sänkte ned Och tryckte iskyss uppå den, fom ied; Vid dena kyss mia lampa släcktes: ut; Och lif och suck hes älskad bror var slut. Nu skaran höjde den säkra vingen, Eo engel sväfvar dock mer i ringen, Hans aofskedsblick jag till jorden säg, Tro, hozp och Lärlek i blicken låg. Blek, liflös, ka!l låg puppan vid mia sida: D:n hade upphört ren att meca lida; Och Psyche, få från stofiets evapa bind, Var ren hos Gud uti c:t bätt:e jand. TORNAR ERE