Aftonbladet – 11 december 1839, sida 2

SynNnNadt KOLLCII al RöjOCh fameuj-CUuel, MEL dess utgreningar och relationer, i förening med politiska tänkesätt, som banar inträdet i lyckans tempel: den andra, att i samma mån platserna fordra insigter och kunskaper, i samm: mån ser man bland deras innehatvare en större proportion. af ofrälse, och i samma mån blifv: ce högre familjernas söner der mera tunnsådda. Det är serdeles i sistnämnde afseende, som den ifrågavarande tablån är intressant, och vi meddela derföre ett utdrag af några sido: i boken, som handla härvm, från och med pag. 313: cSammenställer man förhållandet mellan jordbruk, handel och näringar för 39 år seden och nu, samt jemför den lilla tillvexten å ena sidan med den stora minskningen å den andra, så blir resultatet en allmän nedsättning i nationalvälmåga och ekonomiska tillgångar, hvilken nedsättning gått hand i hand med de ökade statsutgifterna. Vi upprepa likväl hvad vi ofvan nämnt, att siffran i detta fall icke alltid är någon ofelbar ledare; vi gå till och med si långt, att vi tro, det tillståndet verkligen är bättre, än hvad dess tröstlöst kalla tal utvisar, och att landets produktion verkligen stigit. Onekligen är detta fallet med jordbruket sam! några andra näringsgrenar. En annan fråga är likväl, om icke jordbrukets förkofran är mera skenbar än verklig, om den icke består i er uppstegrad sädesproduktion, en följd af orimliga anstalter och en kortsynt lagstiftning, som lockat härtill, för att locka till bränvinsbränning, hvilken man föregifvit sig afsky och vilja motverka, samt om den icke skett på bekostnad af boskapsskötseln, jordbrukets verkliga grundval. Denna pröfoing äro vi ej i stånd att genomföra, utan öfverlemna henne åt den mera sakkunnige. Vi äro ej heller i tillfälle att undersöka alla de siffrors halt, som på papperet vitsorda en högre tillverkning inom vissa yrken, huruvida uppgifterna derom icke möjligtvis härflyta från önskan att bli delaktig i högre raaaufakturlån. Vi måste ifrån siffran vädja till det mindre bestämda, men gcfta säkrare i den allmänna känslan och öfvertygelsen. Ärfven med ett rättvist afdrag af den vanliga benägenheten till klagomål öfver svåra tider, torde det likväl medgilfvas, att denna klegan aldrig varit så allmän och enhällig, som nu. En omisskännelig vantrefnad är karakteren på nationens medvetande af sin belägenbet, och hvad man med fullkomlig visshet kan säga, är, att om än möjligtvis produktionsbeloppet stigit, står det likväl i iatet förbållande till folk mängdens tillväxt, till statsutgifternas förhöjning — ty ingen har ännu vågat påstå, att produktionen tredubblats, liksom dessa — och till lefnadssättet, Detta sistnämnda, torde någon säga, beror af hvar och en att inrätta efter egna tillgångar och böjelser. Alldeles sant, i fall menniskorna bestodo af endast tänkare och stadgade, genom erfarenhet och sjelfständig besinning ledde varelser, på hvilka omgifningarne, den rådande tonen och de högre samhällsklassernas föresyn ingenting verkade. Men då de ej äro så beskaffade, då den stora pluraliteten af dem är böjd att emottaga intryck utifrån, helst ofvanifrån, har styrelsen en, icke laglig, men visseriigen moralisk förbindelse, att gifva dem en föresyn, svarande, icke endast mot det allmänna begreppet om flärd eller allvar, utan ätven mot tidens förhållanden samt landets och folkets serskilda tillgångar. Vi ha seit ordet sparsamhet figurera i offentliga tal, och till och med cfficielia uppmaningar till denna dygd utgå från thronen. Ingenstädes hafva likväl kanhända handlingarna så litet svarat mot orden, som i detta fall. Mean tadlade Gustaf II:s lyx och klagade öfver den flärd, ban påstods hafva infört bland nationen. Vi hafva i förra delen (sidan 37) visat halten ef denna beskyllning ) och att, om den äfven varit verklig, hans lyx åtminstone icke ökade statsutgifterna, hvilka han tvertom under hela den fredliga delen af sin regering nedsatte. Han iskttog imedlertid hofvets etikett, icke af egen smak, men af grundsats, emedan han ansåg den för en eundgänglig ipgrediens i monarkien. Hans efterträdare, Gustaf Adolf, bibehöll etiketten, men alla äro ense om, att tillerkänna honom tarflighet och sparsamhet, både i sin enskilda och i statens husbållning. Med den nya tid, som ingick efter 48410, boppades man äfven, se ett ennat system följas i det enskilda förhållandet meilam folket och den regerande personligheten, och i syn-! nerhet hoppades man, att det redbara, flärdfria väsen, som onekligen ligger till grund för svenska folklynnet, skulle finna sig motsvaradt från samhällets höjder. Hvar och en vet, huru detta hopp realiserats. MHofvets etikett är all