Aftonbladet – 28 november 1839, sida 3

allmogen utl vestra delarne af landet, t. ex från socknarne Ofvanåker, Jerfsö, Ljusdal, Tåsila och Hogqaal, att den skjussskyldige bear 7, 8, 42 å 43 mil till den plats, der skjutsen vidtager. Och enär skjutsningen allägsnar den skjutsarde 2, någon gång 3 mil jerutöfver från hemmet, så följer de:af, atv hemmansägerna mäste, vid fullgörandet af ifiågavarande skyldighet, göra en resa af 46 å 36 ruil, emot en ersättning af 24 å 356 sk. Bko för beia färden, Ett sådant af de onjelpiiga afstånden baroende förbållande har tvungit allmogen uti deeflägsnaste socknarne, att ackordora med hemmeannsegarne uti de efter stora landsvägen belägne o:terne om biträde vid ofvannämnde skjutsningsullfällen. Icke blott afstånden, utan sjelfva årstiderne, på bvilka kronoskjutserna inträffa, tvinga den vesterut boende allmogen till dessa ackord. Ty då vinteråkdon kunna begagnas inuti landet, sakna ge användbarhet efter kusten, der snösmältningen tidigare på våren vidtegår, och der snöföre om hö sten i allmänhet sednare inträder. De skjutestyldige hafva derföre ganska ofta kommit i största förlägenhet, i afseende på vel af åkdon. Kustboerne begagna sig imedlertid afkonjunkturerne och lära, serdeles i sednare tider, blifvit öfvermäåttan Gyrlegde, i efseende på kronoskjutsernes öfvertagande. Derpå kan man knappaet undre, sävida skjutsvingen, just till följe af de årstider, då dev ifrågakomtner, är förenad med största äfventyr för hästarne, isndimannens dyrbaraste egendom. At den för tillfället icke i ekjutningstur varande hemmansegaren då högst ogerna vill utsätta sin bhärt ör olägenheterna vid en durcimareh, är ganska naturligt. Och, om han gör det, kan ban näppeligen klandras för det, att han dervid handlar ur den synpunkt, catt allt måste gälla, ved det kan gälla, samt sålunda beskatiar den skjulsskyldige i det förhållende, som svårigheten för denne, att sjelf besörja skjutsningen, tilltager. — Likväl drabbar en sådan extrabeskattnirng olyckligtvis just den del af landets hemmansägare, gom seknar biförsjepester, och årligen nödgas, för vinnande ef brödlöde, sig skuldsätta. , Men — skildringen ef alle då oligenbeter för landeri, hvilka från båtsmännens ideliga transporterande till och från Stockholm bärröra, är på längt när icke komplett. Deskola äfven bafva mat, dessa bundratels ressnde. E9o dylik merhållning 4 å 6 gånger om året kan nuturligtvis icke ensamt! hvälftas på de glest befelkade kustbecrne. Detta amatende, som det heter, drabbar turvis äfven ef lägspare församlingar eller derss hemmansegsro,j sem de sistförflutne ären sjolfvo baft asmåätt om mat. Genom de anmärkte afstånden mångdubblas äfven tyBgden af sistvärsnda vråstatior. — Hvad landets soldater och beväring angår, så efordras visserligen äfven kronoskjutser m. m., då de skola röra på sig, men deeta sker undger blom sterliden. Deras matande skall äfven under de sednpare ären skelt genom Krigstollegii försorg, och sålunda icke besvärat menigheterpe, som i alla fall för dem dela ljuft och ledt, lika med allmogen i alla andra län; men för dessa båtsmän slita de mycket ondt! Dessa betänvkliet tryckende förhållanden, — ett arf från rikets fordom beständiga krigstillstånd, då det icke kom sig så noga med skauttebördo:s fördelande eller jemkning — skolat äfven varit föremål för Riksens Ständors uppmärksamhet vid sista riksdag. Så påstår åtminstone den hedersvärde riksdagsmamnen i orten, bvilkn vill äfven minnas, att någon planerad lästned uti anmärkte skyldigheter blifvit omnämnd uti sjelfva riksdagsbeslutet bland de önskningsmål, som till regeringens omtanke och åtgära öfverlemnats. Han påstår vidare, catt om Kongl. Mej:t skulle få kärnedom om det svåra och tryckande förhållandet i all dess vidd, så skulle Kongl. Majs säkerligen i nåder befalla, att båtsmännen sjöledes transporterades från och till Stockholm, så ofta deras dervaro verkligen vore af nöden, Huru det imedlertid kunnat hände, att den för detta and vigtiga frågan icke på 3 år haft något resultat, väcker mycken förundran. Kronobetjeningen set åtminstone ingenting derom, och då är det icke heller att förmoda, det Landshöfdinge-embetet skulle kunna lemna oss några tröstande förhoppningar i frågan. En underkuvnig man, som jag för någon tidsedan träffade vid Tinget, gaf deremot en särdeles sgen förklaring rörande frågans uteblifna resultat. Han trodde eig veta, ait, så snart någon fråga uppstår, hvilken afser minskning utiallmogens på krigshistorisk urkund hvilande onera och besvår, såj måste den slögas genom en rad af Koliegier, För-: valtningar m. m.. innan den kan till slutligt afvörande hos Kongl. Maj:t föredragas. Härvid skell kuana hända, att den under transporten blir ombäddsd med så digra betänkanden och betänkligheter, att den vid återkerasten till den stets-expe-! divion, dit den hörer, antingen blifvit mindre igenkännelig, eller vanligen blifvit så tjock och oformlig, att den högeligen generat föredrageanden, gom. om han tillhört de tillförordnade, gerna kunnat u-. lan risque låta dluntan ligga. Illa ställdt, om det är så. Otroligt är det, att en fråge som angår så många menniskors ekonomiska väl och trefnad, kunnat alideles bortglömmas. Bestämd kän-: nedom om sammanhanget lärer vår riksdagsman ämna förskeffa sig, och påstår, att detta icke skall falla sig svårt. Imedlertid hafva vihär redan i ö år för mycket dragits med den öfverklagsde bördan, och få väl kämpa med den ännu ett eller annat är. Detta är likväl bra hårdt, då man haft och her så nära för handen ett sätt att afbjelpa olägenheterne. Men ingen kostnad för kronen, och med en oberäknelig lindring för den betungade allmocen kunde numera dessa båtsmans-kommenderin: gar Höst och Vår föroch omflyttas förmedlst ångfartyg. För båtsmänners transport frår Hudiksvall landvägen till Stockholm åtgå 4 å 5 dygn; sjöledes med ett ångfartyg erfordras blott 2:ne dygn. s5:ne provianteringsdagar besparas. Till samlingsställen för kompagni-afdelningarne passa ganska