Aftonbladet – 27 november 1839, sida 3

CUlRd, UCL ICKS UTIVIC DUP IivlaS på Ucdo Clhlaskilda räkning, eller komma oss alt glömma adet goda han för land och folk uträttat: — — Uii denga korta punkt synes recensenten hafva gjurt icke mindre än tvenne bockar. Den första att han tagit sak på bak, och tydt ubestämda uttryck i skriften och enkannerligen det citerade mottot, såsom riktadt emot Konungens person, eburu det lika väl och snarare kan anses syfta på monarkens omgifning, dea efter bokstafven ansvariga regeringspersonalen, hvilket sednare blir sannohit deraf, att författaren anser det öfverklagade missnöjet i, landet kunna afhjelpas genom denna regerings-: personais utbytande mot en annan dugligare. Den andra bocken ligger uti uttrycket, att. ruonarken innehar thronen med nästan odeladt bifall af detta samma folt). Ibland ailt det cobehagliga,, som frin oppositionens sida blifvit yttradt om styrelsen, bafva vi nemligen icke hört någon enda sätta i fråga hvad här så o-; skickligt antydes af en recensent, som likväl gjort det till syftemål att tända rökoffer åt. makten. Den andra ännu märkligare strofen lyder som följer: aDet är visserligen sannt, att m2-; ajestätet icke kan af sådana tilltag förolämpas (Det var nu ändtligen ett gamska godt erkännandel); mnen låtom oss antaga, att det, som adermed åsyltas, verkligen ginge i fullbordan. aLåtom oss antaga, alt Hans Maj:t verkligen, atrött vid så mycken otack och ledsen vid att astädse höra mot sig utskickas dessa ohemula coch oanständiga smädelser, afsade sig thronen kför sig och sin ätt, ett steg, som, i händelse adet toges, icke vore att updra öfver, när man abesirnar med hvilka stora skäl Sveriges åladrige monark kan fordra sit få gå med lugn atill grafven och gereolt ser, huru detta lugn anu dagligen på det Vlörsyntaste störes, men aullika ett steg, som skulle gifva staten till apris för allt hvad osäkerheten medför vådligt aoch förskräckande: — hvem vet hvar statsaskeppet i sädant fall hamnade?, Det antagande Biet här gjort är sannerligen det mest besynnerliga antagande vi sett uti Svenskt tryck. Det bevisar först och främs!, att Biet är något enfoldigt, som det icke begriper, att man kan antasta styreisen och systemet, utan att Konungen derföre behöfver eller ens någonsin bör anse sig antostiad till sin person, hvilket likväl iden föregående punkten rätteligen fianes antydt genom Biets eget uttryck, att majestätet icke kan af sådana tilltag förolämnas,. För det andra har man ännu icke sett något exempel i historien, att en regeat för några skarpa yttranden genom tryckpressien, angående systemet och åe uvffentliga åtgärderna, afsagt sig thronen, icke biott för egen räkning, utan äfven för sin ätt. Sådana afsägelser hafva nästan aldrig inträffat utan att föregås al svårare skakningar, hvilka här ännu icke ägt rum, och lyckligtvis kunna, med vida lindrigare medel, nemligen genom antagande af en populär, insigtsfull och reformälskande rådgifvarepersonal, afböjas. För det tredje måste det anmärkas, att det väl kan vara fråga om, huruvida, enligt Svenska Regeringsformen, Konungen kan alsäga sig thronen ens för egen räkning, utan Ständernas samtycke, om mean också icke bör kunna tänka sig den bristande grannlagenheten hos dem i ett så ömtåligt ämne, att de skulle söka hindra Regeutens vilja om den bestämdt yttrades. Men den juridiska rättigheten dertill skulle, som sagdt är, imedlertid kunna ifrågasättas, enär han svurit nationen sin konungaed och emedan det skulle förutsätta samma rätt å Ständernas sida att afsäga sig honom, — en rättighet hvilken man likväl icke under vanliga fall lärer kunna medgifva. I alla händelser kan han icke göra en sådan afsägelse för sina descendenter, hvilka enligt Successionsordningen äga en ofelbar rätt att efterträda honom. Biet torde således ursäkta, om vi tvärt emut dess tanka anse att ett sådant stleg, i bändelse det toges,, verkligen avore att undra öfver,, till och med ganska mycket. Allt detta hörer dessutom till sådana slags ckalamitster,, om hvilka jemväl politiska motståndare synas göra bäst i att icke diskutera på förband, under öfverenskommelse derom, att i fall de ändock skulle inträffa, så lärer väl Försynen, i sin vårdnad om de dödlige, tillse, att en hel nation ändå icke af den orsaken går under. Imediertid anmodas Biet,! att nästa gång icke flyga åstad på egen band, utan att förut bafva rådfrågat Viscen. —— Af slutet på f. d. Utgifvarens af Argus artikel rörande Braheväldet, meddelas jemväl för. fullständighetens skull ett utdrag: I. — — — — — mn — aDet sedan 4834 förflutna riksdagslustrum har) sett Braheväldet ytterligare befästadt och på alla sidor utvidgadt. Utaf Statsrådetc äldre madlarmmar a