Aftonbladet – 27 november 1839, sida 3

HR VILBALU PU. fsstkblnttndrtnekkn BLANDADE ÄMNEN. ae TECKNINGAR AF ROSENXNBI! AD, WETTERSTEDT OCH LAGERBJELKE, AF ARNDT. För några veckor sedan inkom ifrån den Tyska bokhandela ett arbate af den hekente Ernst Moriiz Arndt, som i början af 4800-talet en längre ud vistades här i landet och jemväl utgifvit en resebeskrifniog öfver Svergs. Det nya srbetet heter: Echwedische Geschichten unter Gustaf dem driten, vorziglich aber unter Gustaf dem IV:ten Adolf. Det innehaller väl mest förut här körda saker, isynnerbet öfver 1800 års riksdeg och 28009 års revolution, men tikväl derjamite ett och avnat, som för historiske samlare (ör hoken värd att ägas, ehuru cess polink eljest ör starkt Gotaviansk. Bland de pikantare styckena är den skildring, förfatren gör af några bland våra statsmän, enkanerligen den som lemnas af nu vararde Justitie Stal gitern, Grefve Rosenbisd, hvilken verkligen är träffod efter naturen. Vi meddela Lär nedsn ett par af dessa eskisser, ehuru de, tilliks mod den af Gsefve Ugglas d. ä, till det mesta finnes i Darlist Allehsnda för i doc: T aFrinerre Mathias Rosoblad slutar detta klöfverblad, hvars bestämmelse så tydligen visst six vara, att släpa, icka att kän. Också bar han mer än någon af de föregåoude (Wachtmeister ägeln af en lastdragore, ehuru han verlägsen I skicklighet. Rosamblad är S af en Professor i Lund, och hor i vanlig c genomgått alla tjenstegrader. Högsvenskarne, eller, som de i gamla tider kallades, Uppsvearne, som gerna göra six lustiga på Skåningarnes bakostnad, säga, att den smidiga ech tjenstatrtige Skåningen alltid har lättare att söra lycka än de. Unander Gustaf Adolph var Rosimblad Statssekreterare för inrikes ärenderna och för undervisvingsväsendet, och genom sista revelutionen har han, såsom en ef da sex medregenterne, kommit med i Carl XIII:sstotsråd. Äfven honom kan man ej tillvita någon djerf och lysande förbrytelse mot staten och konungen; men det är nära nog en förbryteise, när en man med triviala tänkesätt och åsigter, gerom alla medel sträfvar tili styret; och denna förbrytelse har Rosenblad gemensam med Ugglas. I de mindre tjenstegraderna har han tillegnat sig göromålens slentrian och vunnit denna färdighet, hvarigenom mean blir en god skrifvare, men en klen Minister, liksom en förträfllig fältväbel sällan blir en förträfflig fältberre. Ty under dessa renskrifvaregöroraål och den mindre tjenstensg mäångbestyr går snillets skärpa samt blixtlika förmåga att träffa förlorade. Men på snillo och styrelse i högre ande hefra väl dylika trångbröstade menniskor aldrig tänkt. Att göra allting mycket ssktia, mycket tyst, mycket försigtigt, så att det ej må stöta någon; till och med göra det goda så, som skedde det af en nyck, eller befordra det rätta såsom af gunst och nåde — det kan väl kallas att vara en skyddsherre öfver all möjlig medelmålta och svaghet. Också vittnar det tillräckligt emot Wachtmeister och Rosnbllad, stt, under deras styrelse, inga män af snille biifvit uppdragna elier män af öfverligsen duglighet bildade; ty huru eku!le de väl tält omkring sig någonting ef så stridig natur? En fläck häftar dessutom vid dem, som hörer till de mörkaste, nemligen att do äro så bejdlösa nepotister, som trots Påfvan i Rom. Rosenblads hållning och väsende är ännu mindre ädelt än Ugglas, röjer än mera obeslutsamhet, skyggbet och bristande kraft, liksom en man, hvilken med sina tankar och förslag, om de någonsin velat såga sig fram i ljuset, genast åter kryper tillbaka inom sig. Rosenblad hörer till de andäktige i landet, bans fiender beskylla honom för skrymteri. Derför fritager jeg honom. Det gifves ett eget slags grubblare, öfver hvilkas kalla, dystra väsende äfven hvilar ett uttryck af den kalla, dystra vantro, som leker med en förvirrad fantasis tomma och baltlösa formler; men som ej kunna lyfta sig till ett hänförande svärmeris saliga och lätta drömmar. Dylike torra grubblare, som utmatta sig i ett haltlöst och idetomt arbete, söka jemväl någonstädes tröst, skulle det också vara i det iskalla töcknet mellan Elysten och Tartaren. Genom det rykte, han förvärfvat att vara en gudelig man, och genom ett visst utseende af undergifvenhet och villighet, gällde Rosenblad rycket hos Gustaf Adolph. Ty tjenstvilllig har han alltid varit. Vid Konungens tillträde till regeringen arbetade han genast emot sin välgörare, Hertigen Regenten, och gaf på riksdagen i Norrköping en öfversigt af rikets tillstånd och dess financiolla ställning, i hvilken han ill en del påbördade Regenten hvad äldre tider hade förskyllat. Vid Gustaf Adolphs fill, spände han penast segel för den nya vinden, och underskref sitt namn bland deras, mot hvilka ban nyss? förut uppsatt en proklamation. Vid detta tillfälle ex ah äll honom hans äldste broder, Ofverste Roscn.