Aftonbladet – 26 november 1839, sida 2

TE ert ver mn nd (Insändt.) Till de väljande klasserna inom Stockholms Borgerskap. Allmänna öfvertygelsen torde redan: vara stadgad, att de Riksdagsmän, som af Borgerskapet för den blifvande Riksdagen utses, böra förses med lämpliga arfvoden, så att, i fall ej enskilda, lyckliga omständigheter försätta de valde ombuden i tillfälle, att utan ersättning egna sig till det vigtiga uppdraget, inga betänkligheter för de uppoffringar, som riksdagsmanna-kallet alltid medför i privatmannens ekonomiska ställning, måtte hindra den redliga viljan och den med upplysning förenade skickligheten, alt åtaga sig förtroendet. Det återstår måhända blott att önska, att de embeten eller korporationer, hvilka gemensamt äga att utse en eller flera representanter för hvarje serskild klass, måtte förena sig om denna välbetänkta åtgärd, så att ingen splittring inom klassen framkallas, och möjligen en eller annan korporation af obetänksamhet skulle söka göra sin mening gällande framför de öfrigas, t. ex. derigenom, att den beslutar endast lemna sitt bidrag till riksdagsmanna-arfvodet för något visst personligt fall, o. s. v. Det vore ill, om de söndrivgar, hvilka vanligen åstadkommas genom alla dylika afvikelser ifrån princip, i och för tillfälliga elier personella afsigter, skulle det ringasteförderfva frukten af den goda vilja, som nu råder inom hufvudstaden, att till den blifvande Riksdagen uppställa riksdagsmän, bvilka handla enigt och manligt i tidens stora frågor och Jåta alla konsideratiener vika, då det gäller fosterlandets allmänt kända behof och medborgarnes, icke längre tvetydiga, önskningar. Grundlsgen uttrycker tydligt afsigten, att representantvalet bör ske med det allvar, som anstår ett folk, hvilket alltid handlat under erkännandet af den grundsats, att det enskilda bör vika för det allmänna. Då i Riksdagsordningen stadgas, (se 47 mom. 2), att ariksdagsman som vald blifvit, må ej, utan lagliga binder, kunna sig derifrån undandraga,, har följande föreskrift dermed förenats såsom vilkOr: aoch njute han af dem, som äro berätttjade att välja, anständigt och tillräckligt unlerhåll och resekostnad,. Lagstiftaren har till och med välbetänkt antydt, att beloppet af lessa arfvoden böra aföre valet bestämmas; och det förefaller oförklarligt, huru inom Stockholm detta tydliga grundlagsstadgande kommit att. vika: för en gammal häfd, hvilken räknar