Aftonbladet – 26 november 1839, sida 2

— Inom Calmare stift hafva Prostarne P. Ahiqvist (medlem af nuvarande revision) och Sandberg blifvit valde. Utdrag af ctt bref från Gefle den 23 November 1839. Utgången af Riksdagsmanna-valet härstädes har väckt allmän belåtenhet. Grosshandlaren D. Elfbrink och Rådmannen Valiey hafva erhållit sina medborgares förtroende. — Hr Elfbrink har genom resor i N. Amerika och Engiand, äfvensom i Frankrike och Tyskland tidigt kommit att egna sin uppmärksamhet åt ämnen, hvilkas kännedom kommer serdeles väl till pass för en nutidens Riksdågsfullmäktig, isynnerhet vid bebandlingen af frågor, som afse de fatala förhålianden, som tungt hvila öfver Sverges näringar; varande Hr E. för öfrigt en i altia afseenden oberoende och sjelfständig man, som uti det enhälliga valet emotiagit den vackraste hyllning af de redbara egenskaper, som utmärka honom. Hr Valley åter är en cgammal och van Riksdagsman. Den ena af stadens Tidningar har sökt att vara en tolk af den allmänna tilifredsställelsen med valet och da vaida. Men den andra tidningens ovan. ligt korta notis, om valets resultat, sticker så mycket af emot samma Tidnings vackra och utförliga appell på sjelfva valdagen, att man ej saknar skäl, att befara, det någon varm förhoppning gått i qvaf. Det berättas, alt man kort före valet skall hafva händelsevis varseblifvit någon, som, utan att vara fiskare, lagat sig till att fiska i grumligt vatten — grumlet antydes äfven i den ena af Tidningarna. Den audre Riksdagsmaonen, Rådman Valley, är nemligen innehafvare af ett förmäniigt, men efter mårgas förmenande öfverflödigt ombudsmannaskap vid stadens bränneri; och någon deraf härrörande allmännare stickenhet skall hafva. varit? nära att förorsaka splitiring uti åsigter inom den majoritet, som valde Hr Valley. Hade någon söndring emellan dessa valmän verkligen uppstått, och rösterna delat sig på flere kandidater, så hade en viss minoritet hunnit lätt potentiera sig till majoritet, och Gefle stad har då troligen fått en riksdagsman, öfver hvilkens val Svenska Minerva säkert blifvit så glad, att hon i pur glädje ätit ibjel sig af ostron — eller vrickat sin vördnadsfulla fot.