Aftonbladet – 21 november 1839, sida 3

Hu UldUROR Duk, SOM Da utseende ådrogo honom fr öga. Når han likväl e heten tillät, sade har z: det är inte värat at vänta läugre, utan låt 033 såll, Jyg märkte, at barns steg nu blefvo lättare, mer att hans hufvu något vacklade. Efter m stuids förlopp stannad: han, såg på mig med eta komiskt uttryck och sa de: Ah, nu finner jag: pig bättre. — uu Keif m ayvtid (keif, d. v.s. den munioruet, sem berusand drycker förorsaka, utan sjölfva 7ruseb, akelf kom. mer, nu är jag lycklig, kom, låt ess sälta oss på jen här bänken, och betrakte de förbigående. Hva jeg än må site, så koriame de nog fört fra, ty jog är en lika så stor fämdekatr sallsambet), som I Rågonling annat bär.v Han bode verkligen rätt deri. Knreppt hade vi astt oss, förrån folker församlade I sig omkring oss. De qviniiga skönheterneas prydnad roade konom, dock klagade Xen öfver, att mäsga frustimmer bedrogo bemom, uMan päckas med mig, sade han, (ay em mica blickar lackas al en jgrupp i brokiga färger strå.ande personer, och de komma närmare, se! då ånner jag dem alla jgamia och fula. cPunanbur Klodah! (Gud vare mig nådig!) — ropade han efser en stund, då åror jen mängd gick förbi, hvaref raå0ga hade detta fel, — ahvilkta qvionor! kvilka kläder! kuomna de ieke kläda sig efter sin ålder? Men kär kommer en — ah! åter bedrager! Der enaunan! ingen bit bättre; hon är för hvit, hon har iztie lif; jag tycker inte om hvita skönheter. 1 Persion tycka vi eodast om svarta ögon och ögonbryn, sor ett par bågar samt en skön, mjuk färg. Se der är en, som har något af det slaget, men likväl icke mycket. Så utgöt han sig I kritiska anmärkningar, tills ban var trött vid åstådentet, och vi återvände tvilk staden. I den Zoologiska trödgärden sågo Perserve, enligt sin beskrifoing, mycket, som ingen sett före dem; sålunda berattade de om mer än fretioluscn arter föoglar, som ficnaz der, och om elefentfoglar, skapade alldeles som en eiefant, endast wan snabel, men med femton alnar låna vingar. a sanning, utrepa äe, ahesöker på ett sådant ställe framsiäller den Allsmäktiges förmåga för själen;a men Kolosseum uppfyllde likväl prinsarne, om möjligt, med ännu större nöje och tförväning, och panoraman öfver London, som der förevigas, berömde de isynnerbet på det! högsta, emedan de ansågo den för verklighet. De beskrifsa den sålunda: cDerefier förde man 08s trappan uppföre till en hög plats, der man lät oss iutråda i et sum. ÖOförmodagt lemnade rummet sitt ställe och steg hastigt, svm en örn, med mäktiga vingar wppiluften. Efter en stunds förlopp utvecklade fogela sina vinger och höll stilla i luften, derefter öppnade han iyckligivis sin nabb (dörret) och vi gingo ut. Från detta rum trädde vi ut på en terrass. Detta ställe erbjuder en herrlig utsigt öfver staden London med Themsen och hela England ända till sjön; äfven sägo vi alia byggnader, trädgårdar och folket på gatorna i alla stadens delar, och körde ett starkt buller af vagnar, kärror och hästar. På Themsen sågo vi otaliga fartyg, lika en skog, hvaraf många lågo för ankar eller gingo under segel, och ett stort antal ångbåtar kommo och gingo med mycken snabbhet. Många mennuiskor gingo i kyrkan, andra spatiserade omksiog, och några redo i de sköna trädgårdarne. Vi hade en kikare, så att vi kunde se ställena på långi afstågd. En sädan vidsträckt utsigt öfverraskar sinnet. Då jag tillräckligt boskådat landet, sade jag till Hr Fraser: detta är väl en förträfflig utsigt öfver London cch dess omgifning, dock skulle jag heilre vilja se någoning al Engelsk konst, och bad honom föra oss till något sådant ställe, emedan vi kunde se det här alla dagar. Hr Fraser skrattade åt denna begäran och sade: cÅr pågor konst större, än hvad J här skåder?, Hvad är det för en konst? frågade vi. Hvem tviflar om Skaparen; makt, på hvars befallning denna verld uppstått med alla sina skönheter? Då sade Hr Fraser: Den himmel, J här skåden, är icke fyra steg afligsen ifrån er; om J kasten en appeisin på honom, så studsar den tillbaka till er, och hvad J betrakten med er kikare, är icke längre horta än tio fot. Staden och busen, jemte menniskomossorna på alla håll, äro ej mer än sex steg borta Jag blef ond på honom, när jag hörde detta, ty jag trodde, att ban vilie drifva gäck med oss, och sade derföre: O man! hafva vi j ögon att ucckilja hvad som är natur och konst? Mr Fraser svarade: aDet vore omöjligt för er att veta huru det gått till, om J icke sett det., Derefter förde lan oss några trappsteg upp, der vi sågo samma skådespel, blott med den skilnad, att det förra var mu!et, men kär sken solen. Detta ökade vårt tvifvel, dock gingo vi upp och red, tilldess vi blifvit övertygade. Alla dessa under åstadkommes endast gerom en målning. Vi kunde ej tro allt sådant, förrän vi fiago se hemligheten, som åvägabringar denna konstlade natur. Prinsarne biefvo ofta bjudne i hufvudstadens lysande sällskapskretsar, hvarest isyunerhet Taymur fenn sig serdeles väl. Vid ett sådant tillfälle fattade han en häftig böjelse för en ung, intagande Engelska. Vi låta hans broder berätta äfventyrets slut: Då vära vänner sågo, att Taymur Mi:zas intresse för dessa gällskap endest berodde på denna unga och aktningsvärda dams värvaro, insjödo de henne, på det han ofta måtte få träffa henne. En sång voro vi bjudna på en soire. Då vi ditkomno, apmärkte Taymur Mirza, avi huset var mörkt, y han såg ej sin kärleks siråle; han blickade öfjeralit omkring, men hans stierna syntes ej på hoizonien. Ju mer han ssejsde, desto mindre såg lan. Då sade han till sig sjelf: O! buru jag förorat mine öÖgons syn! Lät rig dö. ter ssde jan: Hvad kan det gagna mig, om jag förlorar nitt lif! O låt mig lefvs, om jag blott kan få åerse henne. Kan jag vara uti ett sällskap utan nin själ? Nu tvang honom hans hjerta, att gå ill värden och med öppna ögon frågade han hoiom: cHvar är damen ? Sällskapet skrattadeoch nan sede till honom: Hon är redan utom er åtoamsat. För två dacer sedan intagg han af kärlak ; främmande dragt oc sn mer än ex vacker detta, mycket böflig k