Serskildt Utlåtande i fråga om Hemmansklyfning, af Hr Revisionssekreteroeren Faxe. oooDå Hr Revisionssekreteraren Faxa i flera väsendtliga punkter skiljt sig från åsigterna hos plureliteten inom den för hemmensklyfvingsfrågans behandling nedsatta kommitten, samt med synnerlig utförligbet redogjort för sin mening, anse vi oss böra bidraga att gifva hans utlåtande en större publicitet och införa det derföre här nedan: Då jag ej kan i alla delar biträda det s! Kommiterade beslutade: underd. förslag till förnyad förordning angårnde grunderne och vilkoren för hemmansklyfning, samt afsöndring af jord eller andra lägenheter från hemman, bör jag äfven uppgifva grunderne för den af mig yttrade skiljaktiga mening; likasom mig må tillåtas i korthet sngifva de serskildta orssker, som föranledt mitt deltagande i vissa delar af förslaget, derom jag msed plus raliteten varit ense. Det ifrågavarande ämnet inzefattar två bufvudsfåelnivgar, eller frågorne om: klyfning af hemman med åtföljande mantal och sänta å hvarje utklufven del, ssmt afsöndring eller upplåtelse från hemman af dertill hörande jord eller lägenhet, utan något d rå satt mantal. I förra afseendet, eller rörande hemmansklyfning, förekommer först frågan, huruvida de uti 4 Kap. 2 6. af Kongl. Förordn. den 19 December 41827 bestämde grunder för besuterhet böra antingen bibehållas efler förändras? Någon fråga att ytterligare utsträcka tillåtelsen till klyfvingen är icke väckt; men blend de Kommittcer inom 23 Län, som i ämnet gig yttrat, hafva 49 hemställt om gådan förändring i förerämnde grunder, att fordringerne för besutenhet skulle betydligt ökas. Vid bedömandet häraf, har jag, för min del, funnit, att, om det än å ena sidan kan vara nödigt, att i ett land, der binäringer för jordbrukaren äro få och osäkra, och der missvexter icke sällsn inträffe, styckningen icke må utsträckzss derhän, stt möjligheten af bergnivg, äfven för den verksamme ech ordentiige arbetaren, derigenom till intet göres och det blifver för honom nödvändigt, att för sitt uppehälle, i mer eller mindre mehr, anlica endras barmhertigbet, hvilket, gencm en fortgående ohejdad hemmeaensklyfring kunde leda till den följd, att, inom vissa Kommuner, så måvga blefto i behef af understöd, att de få äterstående icke förmådde det lemna, så är det åter, å den andra lHlika uppenbart, att just i den mizdre utvecklingen och det ringsre antolet af näringar inom landet, kanske äfven uti de hirder, som, genuonr, bestående författningar, ännu finnes emot en fri utöfning af dessa näringar, bör sökas orsaken, hverföre de lesta, som önska och kunna förskefta sig en sjelfständig verksamhet, söka denna i egande eller beittripg af jord, och ett denna klass of medlemnar i samballet på många orier tillteger i större örbällande, än som är nyttigt. När, sisom man bör hoppas, verksambeten i en fremtid ken mefa tiktes äfven åt andra näringar, skall sådant, i föreDing med en stigande upplysting, minska de nu öfverklagade olägenbeterna, och missförhållenlet jemnas, i den mohn upplysningen medförer redighet och omtanka, samt genom andra uppkomnande eller ökade näringsutvägar, flere dragas till lessa; men imedlertid vore det orättvist att stadga ådana vilkor för egande eller besittnivg al jord, tt en ordentlig och flitig, fast mindre bemedlad, rbetare betages möjligheten att förvärfva fast eendom och således vinna det oberoende, hvars ftersträfvarde är oskiljaktigt från hvarje bättre atur. franskar man de yttranden, Länskommitruken emot författni rakten för dess efte fverklagas. Väl insett de i förha