Aftonbladet – 20 november 1839, sida 2

AR rn, an nn ht OO sina små stater jemnlika med de stora ;idegöra väl icke bäckarna till en stor å, men i stället än till många bäckar små. På detta sätt hafva vi här i Sverige blifvit välsignade med så många sorter hoftjenster, ordner, titlar, embeten och uniformer, som sjeliva den aryska kolossen; och liksom vår statskalender skulle blifva bedröfligt tunn och oansenlig, om hvarje deri nämnd person förekomme blott en gång, sarot alla embeten som skötas eller, hvad värre vore, som kunna skötas af en person, sammansloges och de öfriga indroges; likaså skulle tabellverket ansenligt hopkrympa, om ideri icke äfven figurerade försvarslösa, tjenstlösa, lösdrifvare, ipbysesbjon och backstugusittare m. fl. klasser och arter, som bevisa mångfatden af den svenska jordens alster. Märkvärdigast bland alla dessa äro dock de försvarslösa, och det förtjenar såsom nigot specielt för vårt land anmärkas, att många rikare och anspräksfullare stater heit och hållet sakna detta märkvärdiga species generis humani. Ja, mångenstädes saknar man till och med sjelfva begreppet derom; det är således ett begrepp mer i vår svenska politiska diktionrär. Men hvad är då egentligen och till sitt inre väsende en försvarslös? Denna fråga är ganska svår att besvara, och svärare än men med hänseende till begreppets ålder borde föreställa sig. Till det yttre är den försvarslöse en person, som, med mindre besvär och risico än annan kan sättas i bäkte, göras till korrektionist eller pionier, pryglas, pinas, näpsas och släppas; således ett förträffligt objekt, i brist på annat, för polismästares, polisbetjenters, fogdars, länsmäns och fjerdingsmäns nit och nycker. Men de inre qvaliteter, som gjort honom till ett sådant maktens beqvämlighetsverktyg, hafva aldrig blifvit närmare bestämde. Så mycket kan man lätt inse, att försvarslös ej är detsamma som värnlös; åtminstone förekoramer ordei ej i 42 Kap. 2 Missgerningshalken, der lagen förklarar för nidingsverk, om någon dräper öfvermaga mindre än tolf år, eiler någon sofvande, simmande, badande, eller den isådant tillstånd och ärende stadd är, att ban sig ej värja kanTvertemot denna ädelmodiga åsigt hos allmänna lagens stiftare, syras stiftarne af vira ekonomiska författningar hafva lånat sitt ädelmod af vargarne — hvilka enligt sögen alltid förena sig i anfallet mot den svagare kamraten — i det de stadgat, att den, som är försvarslös, äfven så mycket möjligt är, bör vara fridlös. Den försvarslöse är alltså, med afseende på det ringa skydd han njuter, att anse som en art motsats till värnlös och närmast att förlikna med fridlös i garola logen, med den märkliga skilnad likväl, att den fridlöse måste hafva föröfvat något synnerligt misståd, bvaremot den försvarslöse kan vara, och vanligen äfven till en början, är en fullkomligt oskyldig mcvniska, med det undantag blott, att hon är för:varslös. Kortligen: detta begrepp ken icke förklaras på annat sätt, än ordet cinkognitov i pjesen aJ2g bedrar mig aldrig: catt resa inkognito,, säger Hr Postmästaren, adet är 21t resa . . inkogniton; likaså är man försvarslös, då man är . .. . försvarslös, och detta beror helt och hållet på lagstiftaren. Att denne i förstone varit ledd af något bland de nyss antydda motiverna, då han institucrade den besynnerliga samhällsklass, hvarom fråga är, synes väl icke sannolikt; men att dessa motiver nu mera tyckas vara de enda iedande, skall man svårligen kunna neka, da ragga ser den envishet, med hvilken alla slogs myndigheter äflas, att bibehålla en indelning af det fria och vidtfrejdade svenska folket, den de icke en gång förmå definiera. Ett froppant exempel på denna envishet finna vi uti Fattigvårdskommitteens betänkande, som i tredje afa lelningen eller aåtgärder och anstalter för allmän och enskild säkerhet, samt mot förvarslöshet, lättja, bettlande och lösårifveri, gjort alaga försvar, tll föremål för ett erskildt betänkande. adtgärder mot försvarslöshetn är visst en nycket löjligt uttryck, då man vet, att försvarsöshet ingenting är i sig sjelf, utan bloit en fikion af lagstiftaren, hvarigenom den fattige eler den, som saknar goda relationer, sättes i eroende af den förmögne, samt af alla den xekutiva maktens små och stora verkivg; icke essmindre måste äfven detta uttryck bafva en rening, och den kan då rimligen icke vara ågon annan, än den af åtgärder, sem böra idtagas, för att komma försvarslösheten att pphöra. Men detta är, så vidt vi kunnet förtå, alls icke Fattigvårdskommittcens mening; en argumenterar tvertom till förmån för den atsen, att försvarslösheten bör bibeböllas, och enpa 2rgumentation är måhända den märkliaste i hela betänkandet. och det hästa bhevj