Aftonbladet – 15 november 1839, sida 2

an VV fee MERCER LILL. I LIG al Val Hr G. ute på sin resa, som bör hafva varit . högst intressant för en man med hans muntra och lifliga uppfattningsförmåga, hvilken ovilkorligen måste vara skärpt af flera föregående t resor, och det till en del redan i samma länIder. Till större delen åter har han genomtåem OR , ) Å . gat trakter, förut föga beträdda af Europeer, låtminstone icke af män med den bildning, som fordras för att utforska länder. Tusende kunna genomströfva en nejd, utan att observera nästan någonting, emedan de icke på förhand för-Istå de frågor, som äskådandet skall besvara, eller rättare emedan de icke ana tillvaron af dessa frågor. Vi kunna försäkra Hr G., att allmänheten . med späad uppmärksamhet väntat hans resa, och tillika att denna väntan icke blifvit uppfylld af dessa bref. Vi vitja visst icke säga, att de icke äro intressanta, framförallt icke att do icke äro roliga; men vi säga, att af den I mannen på den resan hade allmänheten väntat I något helt annat. Den, som icke vet, att aBrefven, blott äro en förelöpare, en aförkönning för den rätta resan, blir det alltid svårt att lieke tro Hr G. hafva handlat efter Taleyrands bekanta maxim: amenniskan har fått språket, för att dölja sitra tankar,. En sidan läsare måste tänka: dessa märkvärdiga tropiska länder, som blott i dunkla bilder sväfva för mig, latt få se dem belysta af en Gosselman, som förut förmått med ett enda lätt, skenbart vårdslörst, drag ge mig en klar bild af det mest framstående i de länder, hvarigenom ban färdats, och hos de menniskor, med hvilka han sällskapat, detta måste blifv: en ordentlig fest! Och så öppnar han boken och läser och läser och — hvem kan neka det? — har roligt, mycket roligt; men om Sölra Amerika får han dock i det hela veta vida mindre än om många andra ting, t. ex. om Skånska karzbiniererna, om Hr G:s; gamle lärare i latinet, om en kungsresa i Skåne (eller en s. k. urasande länsman,), om ångbåtsfärder på Tiames, och sjuhundrade sjuttiesju andra dylika ämnen. Vi upprepa ännu en gåvg: roligt är allt detta, roligt till en del så, att man må kikna af skratt; men det blir — hvad mången författsre med stor liflighet bör lära sig att besinna — slutligen för mycket. En afliden hög embe:sman, Frib. T., var en bland de mest instruerade och intressantaste menriskor, man kunde träffa; hans många resor, stora beläsenhtt och skiftande lefnadsöden bade hos honem hopat en outtörmlig skatt af anekdoter och, till största delen, högst pilanta anekdoter. Men ban slöddrade hort denna skatt. Han gaf ut den med behag; han berättade sällen ssmma anekdot två gånger för samma person; ban berättade den alltid väl, Hfligt, i de utsöktsste ordalg; han lämpade alltid berättelsen efter an!edningen och åhöraren. Men ändock blef det slutligen för mycket; t. ex. en vaktmästare, som blott kom och anmälde, det någon ville tala med Hr Friherren, kunde sällan slippa, uten att få i sig en anekdot. Till detta fel har Hr G. gjort sig skyldig I förevarande arbete; men han bar begått änru ett, som vi vilja söka förklara. En fem eller sex decenrier sedan bade i vår vilterhet en egen ton börjat inrita sig, som då ansågs såsom höjden af snille, men som nu förlorat största delen af sitt anseende: äfven den simplaste perättelse skulle inledas eller heledsagas med en, oftast humoristisk, dissertation om ämnet och cke om ämnet, om författarens sinnesstämning, mm konsten att beräta, om skaldeslagens föreräden, om fördomar och vidskepelse, om alla nöjliga bisaker, hvaruti författarens kunskaper ler qviekhet kunde uppenbara sig. I ett bref kulie vidlyftigast och klyfticast afhand!ss cm jelfva brefvet; i eit skoldestycke var en sjelfa skaldestyckets biogrefi oundgänlig. Spetsandigheter och uddar och antitbeser och ordekar utgjorde bufvudingrediensen i denna viterlek, som närmast kan liknas vid s. k. acopa på en spik, fLikasom mången kock anser et högsta och ärorikaste problemet vara, act öra någonting smakligt af detta namnlösa callt 2llom,, der ingen ingrediens herekar, utcn jelfva sammankoknpingen, ragouseringen, seucen tgör hufvudsak, så lyckönskade sis desse saooch epitre-författare, om det lyckades att ihop ett agreabelt bavardage allt och om it, så att fäsaren skulle angenämt underhållas f författarens konst, icke al ämnet. Man skulkunna gifva denna skrifart eler skrifkonst mn af joller om diverse och närmast likna cn vid en musiktalent, som kommer ut med pringar och fioriturer åt alla båll, men beandlar melodi som bisak. En och annan må ra förtjust af denna konst; vi för vår ringa el hafva aldrig annat än med vedervilja sett inne, med hennesofta krystade qvickheter och a Ta AA 1 om PP I oo