2 BLANDADE AMNEN. RUNEBERG. (Ur finsk Nationalkalender.) Svenska vitterheten har att tacka Finland fö några af sina förnämsta prydnader. Creutz — fö att begagna ett träffande uttryck af hans biograf — utmärker säsom skald den första islossningen den svenska vitterheten; hans sång är en värsång bebådande en blidare årstid på den svenska par nassen. Franzen bar, i synnerhet i sina ungdoms dikter, anslagit helt nya toner, som återklingat hvarje känsligt bröst, och har sedermera i nästa! alla grenar af vitterheten lemnat förtjenstfulla pro af sin öfverlägsna förmåga. Afven Chormus, ehuri visserligen i egentligt skaldevärde underlägsen d båda föregående, har genom flera sånger, fulla a naivt behag och en ljuf, vemodsfull känsla, vunni en aktad plats bland Sverges vitterhetsidkare. Till dessa föregångare sluter sig värdigt Joha! Ludvig Runeberg. Mera originell än både Creutl och Chormeus samt i poetisk kraft vida öfverlägse: den sednare, täflar han med Franzen i uttrycket: kiarhet och egentlighet, ehuru han ej kan mäta sig med honom i mångsidighet och fantasi-rikedom. Märkvärdigt nog hafva Finlands trenne utmärktaste skalder allesamman visat en öfvervägande riktning åt dei idylliska. Det tyckes, som hade deras hemland, hvilket, med sina få och föga betydligs städer, nästan helt och hållet är att anse som landsbygd, hos dem väckt en lifligare känsla för naturens skönhet, landtmannalifvets enkla nöjen och sysselsättningar, och barndomens oskyldiga lekar och denna känsla har sedermera följt dem till hof vets salar och städernas buller. Detta idylliskt element uppenbarar sig imedlertid hos alla tre på olika sätt. Hos Creutz (i hans Alis och Camilla är idyllen mera erotisk. Natur och kärlek äro huf vudkällorna för hans inspiration och täfla om främ sta rummet i hans dikt. Franzens smärre idyl liska poemer äro mera lyriska; det större åte (Emili, eller en afton i Lappland) har en viss di daktisk anstrykning. Runebergs idyller deremo äro rent episka. Hanna, Elgskyttarne, Grafva i Perrho, Zigenaren, hafva alla denna enkla klar het i planen och dennas behandling, detta lugn denna objektivitet, der skaldens eget jag helt oci hållet försvinner i hans skapelse, som karakteri sera den episka diktarten. Ämnet är i alla så en kelt, de uppträdande personerne så föga ovanliga formen så okonstlad, fantasien öfverallt så tyglad så återbållen från hvarje alltför fri utflygt, att mal ej kan annat än förvåna sig, att, detta allt oak tadt, dessa dikter i så hög grad förmå fängsla lä sarens uppmärksamhet och efter genomläsninge! ) I aBiografiskt Lexikon öfver namnkunnige Sven ske Män, 53:e bandet.