Aftonbladet – 14 november 1839, sida 2

sken den förra nu i stället har i denna omcständighet ett afgjordt företräde; denna , csom verkställande makten, under hvarjehanda cfagert sken, söker förmå Norrmännen attsläpcpa ifrån sig, hittills lika outtröttlig isina böner som storthingen efterdömligt obevekliga i asina afslag. I denna punkt h.-r Norge lemnat cen förebild, både i lagstiftning och i ståndakatighet att upprätthålla sitt verk, som ej bör agå förlorad hvarken för Sverige, eller öfrige agrundlagliga samhällen. Afskaffandet af Konunagens absoluta veto och en grundsatsmässigt corganiserad nationalrepresentation äro tvenne astora reformer hvilka i sitt sköte bära frön atill många andra och till hvilka Svenskarne aböra sträfva med sans, med allvar, ihärdighet coch kraft. En genom sin sammansättning och asina grundämnen stark och upplyst represenatation kan väl äfven, i brist af en norsk 79 . akomma till målet, medelst sitt moraliska inaflytande, utvägen att i anslagsfrågor begagna sitt veto och ett kraftigt tillitande af svenske aregeringsformens 406 och 107 samt 404 och 103 SS; men just derföre, att bland alla desasa medel ständernas financiella veto är de! averksammaste, men dess användande såsom atvångströja på en hallstarrig verkställande maki aförorsakar ett stillastående i nationalutvecklinagen och hämmar landets förkofran, vore vida abättre att sätta en bom för konungamaktens aveto, och enligt den föresyn norska grundlaagen lemnar göra det oskadligt dymedelst, at! adess verkan blir endast suspensiv.n Till äfventyrs torde läsaren finna, att Röstens författare här gifvit en lika stor kompliment å! en den vigtigaste punkt i den norska grundlagen, som någonsin grefve Anckarsvärd. Hvarföre då fara ut emot den sednare med en så öfverflödig häftighet? I vår tanka skulle kanhända den, som ville vara elak, kunna taga samma ton emot Förf, för det han i sina anmärkningar gått förbi en, som vi ännu aldrig funnit framställd, men det oaktadt anse för den aldra wvigtigaste och den enda, som otvifvelsktigt kan och fruktansvärdt nog en gång torde komma, att försätta nämnde statsskicks bestånd i våda; nemligen den motsats, som eger rum uti de båda statsmakternas ursprung, då den lagstiftande makten utgår från en demokratisk valprincip, men den verkställande deremot och hela dess tillbehör, embetsmannahierarchien, ifrån en absolut monarkisk. Det är en lycka för Norrmännen, så länge dessa båda kontrasterande principer ännu icke kommit i en öppen strid med hvarandra: sker det en gång, så att frågan på lif och död blifver, hvilkendera är den starkare, så är fara värdt att i ett land, der en så stor del af medelklassens makt ligger hos embetsmännen, grundlagarna och folkfriheten väl icke gå under, men åtminstone blifva utsatta för våldsamma och fruktansvärda skakningar. Besynnerligt nog är det också, att crösten belt och hållet undvikit, att gifva sitt omdöme om det Norska representationsoch valsättet i och för sig sjelf, då det likväl var detta, som utgjorde egentliga föremålet för grefve Anckarsvärds loford. I närvarande ögonblick hade det likväl varit af intresse, att häröfver böra röstens) omdöme, ty vi kunna ej föreställa oss annat, än att ban skall anse en inrättning aefterdömlig,, som nu i 20 år funk tionerat med så oafbrutet lugn och värdighet, utan svaghet likasom utan öfverdrift, utan de passioner cch stormar, som uppröra andra nationer, likasom utan denna flathet ochefiergifvenhet, hvilken från andra ställen gifvit detrepresentaliva systemets motståndare ett och annat tillfälligt stöd för deras kämpande rot bela len, för folken så vigtiga principen. ESTEPONA ANRIIST AA TR A RA Hr RA TE PF RNE RA