Aftonbladet – 7 november 1839, sida 1

GL de så Ö söka en RR INS —tät— Turkiet och dess bibehållande. Öfver detta ämne, dagens stora, politiska fråga, och hvars lösning af många icke utan skäl anses innebära den närmaste framtidens nyckel, innehåller es tysk tidning redsnståerde, som 0S5 synes, ganska välgrundade reflexioner, hvilka röja både sakkönnadom och ststsmannablick. Författaren, hvilken endest namnyifvit sig såsom aen tysk resande, yttrar sig härom sålunda: aDe fem makterna hafva, som man påstår, föresatt sig alt upprätthålla osmannisks rikets integriio ntina ältre earopeisk synpunkt, kan måbända frod och är Aillika rättvist. jon ölen ie verldstale Å 1 är Sul , jö, ädelmedigt mot Turkiet. Vi vilja till och med tillägga den sistnämnda sidan större vigt, än det plägar ske af dem, sem ej i politiken se annat, äs egsnnyttars benödande som påstå, att det är endast de faror och svårigheter, bvilka skulle åtfölja en styckning elier delning som leda makternas beslut. REsdan det, att en stat uppgifver en temligen säker fördel för fredens skull, bör anses som ett bevis på tankans makt och den långa, fredliga kuliurutvecklipgens välde öfver den råa vanenmakten. Dsn, sem lättsinnigt bryter denna fred, hyilken vari. variden så hota likväl från denna och från Europas bildning, ogillande och nesa. Det är en lig äsist, som påstår, att det ges ingen blygsel i politiken; men dess afsigt kan vara god, till och med ädel och verkställigheten ändå omöjlig. Ett år, två år, till och med tie kunna förgå, men det är ändå ej möjligt att upprättbålla Turkiets integritet. Hvarföre icke? Emedan det sjeift icke vill det, emedan det helt och hållet saknar moralisk och fysisk kraft all vilja det. Huru ömkligt faller icke detta folk, denna stat tillsammans i sig sjelf! Den är ohjelplig: statskroppens lungor äro förtärga och snart skall man hafva blott liket qvar. Res genom hela Turkiet — öfverallt träffar ni sorgliga begrafningsplatser, ensamma på de öde slätterna, men knappt några byar och någon befolkning (2) Utom de stora städerna finnes ingenting i denna stat, som ger id om foratida storhet annat, än dessa oräkneliga begrafoingsplatser. Hvarje fragment af äldre arkitektoniska monunrenter, som detta råa folk träffat i da eröfrade länderna, bar det användt till gådant ändamål; endast de allvarliga cypressarna gifva dessa de dödas fält en, ehuru icke glädjande, likväl mindre nedslående anblick. Till och med ruinerna af städer och byar, hvilka de fordom tyckes tillhört, Synas försvinna. Detta allt for tycliga bevis på nationens materiella utslocknande gpilver tillika ett vittnesbörd om dess hastiga moraliska förfall. Fädrens grafvar voro förr det heligaste för folket. Nu ligga de öde, som om ett främmande folk intagit Jandet. Fordom trodde Turken, ait ban räddade sin själ, när hen, till profetens ära, byggde en Ipbpruon; nu förfalla dagligen de redan xisterande. I Dea söpderbrutna vattenledningen ä:erställes ej och vattnet bildar snart ett träsk, för att genom feber I döda, hvad pesten skonat. I inter offentligt verk röja sig numera nationalsinpeoch religiös tro. Det är intet folk mer; tron är borte, nationalstoltheten l och sjelffförtroendet äro borta. rr! Man säger, att Turkarne äro religiöse och till följe af sin religion ärlige. Äfven detia har till en del ändrat sig. Visserligen har religiosen ännu I hes folket bibehållit någon mora!itet; men hvar är ? I denna tro, som fordom förde det från seger till seger? De båda äro oskiljaktiga. Turkiet utan I Janitscbarer, den makomedanska religionen utan I krig eller folkets krigiska organisation synes vara len motsägelse. Vid ett lätjofulit lif, vid tobak och kaffe, är det verkligen icke mödan värdt att tro på ett öde. Jag vet icke, om i denna tro på ödet ligger något, som strider mot naturen i allmänhet; men säkert mot den kristna, den europeiska ll kulturen. Denna sistnämnda är för Turkarne, så I mycket de än synas sträfva derefter, en sjukdom. Det kommer att gå som i Amerika med vildarne. Furkarne kunna icke fördraga den europeiska ku!turen, om de icke skola öfvergifva sin religion elh ler en ny profet uppstå bland dem. Likasom deras tro, äro deras seder eförenliga 9 med den europeiska odlingen. Huru kan ett folk, som genom det religiösa budet om qvinnornas be: I slöjande och genom förbudet mot vindrickning ge! et) sig just det vitsneshörd, att det utan tvång och frihet är oskickligt till ett civiliseradt lif, hur kar detta folk uthärda en eurogeisk kultur? I desss tvenne saker ligger mer, än man vanligtvis förestäl2 I ler sig, ehuru väl den, som vill tänka, lättligen in ser deras vigt och betydenhet. Det låter paradoxt men vinets gud måste åter göra sitt segertåg ge nom dessa länder, om deras uppblomstrande skal s-!låta sig göra, och han bör, som fordom, med van: 558 28 Pe dem. hvilka sätta sig emot honom v