excessplakatet de facto blifvit upphäfven, ty det förekommer icke i det år 48144 på Kongl. Maj:ts nådiga befallning utfärdade sammandrag af sådane författningar, som å predikstolarne årligen skola uppläsas. Detta är så mycket mera märkligt, som sammandraget börjar med en Kongl. Maj:ts kungörelse, daterad den 6 Juli nämnde år, hvarest Kgl. Maj:t förmäler sig bafva på presteståndets begäran låtit upprätta det, att det noga blifvit granskadt, att det innefattade alla de författningar, som årligen borde uppläsas på predikstolarne, samt att, sådane författningarne der förekomma, skulle de uppläsas och tjena till efterrätte!se. I detta sammandrag är ock för hvarje författning utsatt tiden, då den skulle uppläsas ech om det skulle ske öfver hela riket eller någon serskild ort e!ler ställe. Flera författningar äro äfven der upptagna, med bifogad föreskrift, att de endast i Stockholm skulle kungöras, men hvarken excessplakatet eller 4757 års stadga förekommer deribland, hvilket bevisar, att Kongl. Maj:t funnit, det årliga kungörandet af dessa stadgar ej vidare vara af nöden. Deras uteslutande i berörde samling kan så mycket mindre tydas derhän, att de numera skulle anses till all kraft och verkan upphäfne, som det finnes författningar, i afseende på hvilka det varit foreskrifvet, att de årligen skulle kungöras, men hvilken föreskrift sedermera blifvit återtagen, utan att författningens gällande kraft derigenom upphört. Sålunda stadgas i 25:te punkten ef Kong!. Förklaringen den 23 Mars 4807, att Kongl. Förordningen den 25 November 4740 och Kongl. Förklaringen den 47 Ju!i 1747, angående landtkulturen, ej vidare behöfde å ticgen årligen kungöras; men det kan ej komma i fråga, att ju nämnde författningar, sådant oaktadt, äro i full kraft gällande. Då nu härtill ytterligare kommer, att excessplakatet blifvit ända intill sednaste tider i utkomne författningar åberopadt och upplifvadt, såsom i ofvannämnde 4737 års stadga och 1744 års Kongl. bref, i Kong!. brefvet om våldsamheters hämmande i Stockholm den 42 Juni 1765, i Öfvers åthållare-embetets kungörelse den 4 Februari 1782 och i Kong!. brefvet till denna Slottsrätt af den 149 Maj 1798; så hyser jag icke den ringaste tvekan att anse piakatet ännu gällande och, med tillämpning af dess 4 S, som stadgar, att den, som, med skriande eller ropande på Stockholms gator, någon egenvillig excess begår, skall derföre spisas med vatten och bröd, dömer jag Löjtnant Höökenberg att, för ropande å allmän gata, straffas med 4 dagars fängelse vid vatten och bröd. såsom svarande emot de i 21 kap. 8 missgerningsbalken, å en sådan förseelse, utsatte 5 daler silfvermynts böter. Hr Premicerlöjtranten Hedborg var af den tanka, att, hvad först angick Löjtnanten Höökenberg, åtskillige personer väl intygat, att Höökenberg vid ifrågavarande tillfälle burrat på planen utanföre Kongl. Hofrätten, men då Löjtnanten med tvenne vittnen styrkt, att bans uttryck varit churra inten, hvilket Premierlöjtnanten ansåg innefatta detsamma, som en uppmaning till folkhbopen att låta bli att hurra och alldeles icke ett instämmande i hurrningarne, kunde Premierlöjtnanten, för sin del, ej fålla Höökenberg till något ansvar; och, i afseende på Kopisten Sandström, fann P-emierlöjtnanten hovom ej kunna åläggas värjemålsed, för att fria sig ifrån angifvelsan att bafva hurrat i Kongl. Hof rättens för:nek, för det fall att ansvaret skulle blifva urbota, i synnerbet som Sandström icke bestämdt förnekat angifvelsen, utan förklarat sig ej minnas, huruvida khan hurrat eller ej; hvaremot, och som Sandström erkänt, att ban å planen utanföre Kongl. Hofrätten instämt i hurraropen för Assessoren Crusenstolpe, och ehuru sådane ozåtaldt ofta visat sig öflige såsom tecken afallmänt glädjebetygelser, men icke ringaste utmärkelse till missnöje, ansåg Premierlöjtnanten Sandström ej kunna undgå att, för sålunda å allmän plats inom staden föröfvadt oljud, böta, enligt 24 kap. 8 8 missgervingsbalken, 5 Daler silfvermynt med 4 Rdr 32 sk. Bko; instämmande Premierlöjtnanten för öfrigt uti Hr Rådmannen Eklunds yttrande. aHr Eammarherren Frikerren Boije: Genom ransakningen är upplyst, ait några personer den 44 Juni fö lidet år, vid tillfälle, då Assessor Crusenstolpe fördes till och ifrån Kongl. Svea Hof.ätt, ropat hurra! på gatan utanföre och vid uppgången till lilla tfravpan. aUtropet hurra! är hos oss vedertaget såsom ett uttryck, ett tillkännagifvande af välvilja och belåtenhet med en korporation eller en enskild person Det finnes icke uttrykligen förbjudet i vår lag eller våra polisförfattningar, bvadan det också begagnas på offentlig gata, vid militäriska samlingar och om skearsbord. Jag torde icke besöfva ing i någon vidlyftigare detalj om detta utrops begagnande, heldst ingen Stockholmsbo lärer finnas som icke åhört, det esomoftast välviljan gjort sig luft genom detta uttryck. Om man äfven antar att detta utrop stundom användes, för att Cerigenom gifva tillkärna sitt missnöje, sin ovilja föl något eller någon, så styrkes jag äfven i den tan: tlkan, att poiismyndigheterns icke tro sig pligtigt latt åtala ett slikt förfarande, bvaröfver jag, Som exempel (för att icke säga prejudikat) vill anförs Ide allmänt kända bändelserne: då den hbekantr Skräddaren på hvita hästen och en beryktad Fn Sandahl arresterades, hvilka åtföljdes, i vederbö rande autoriteters närvaro, af ett långvarigt hur rande, utan att polismyndigbe:en ansåg allmänhe. ten hafva förbrutit sig och fö tjent åtal. I Enär nu vid ofvannämnde tillfille, den 49 Juni några få personer äro dels sfvertygade, dels medI gifvit, att de ropat hurra, hvars motif jag icke tilltror mig bedöma, och hvarigenom ingen execes: eller några våldsamheter uppkommit eller blifvi begångna, finner jag, för min del excessulekate icka användbart, och, på 2vund af den ofvanfört deducerzde egenskipen och bruket afutropat kurra icke skäl att fålla någon till ansvar för begagnan det daraf, heldst lugnet uti tufvudstaden och tref naden i det allmänna icke mora blifvit störda vid Atta tillfälle. än vid andra dylika. , C 1 t il a I