A., Uiversmedsmäåstare 15,520; Upberg, E., 41,401; summa Bko Rdr 9235 4014. TIOBUTANES SDU OSNRESOR RÖST UR ETT SVENSKT STATSFÄNGELSE OM STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN. 9.dra Artikeln. Vi meddelade i förra veckan en kort öfversigt af planen för denna skrift, jemte några utdrag derutur, och yttrade tillika, att vi anse detsamma uti sin praktiska syftning, på det hela, ega företrädet framför flera föregående af samma författare, utan att derföre vilja obetingadt underskrifva allt hvad Förf. deri framställer. Just denna arbetets praktiska syftning gör det likväl så mycket mer väsendtligt, att ej låta några irringar deri passera obemärkta. Vi gå sannolikt dermed Förf:s egen önskan till mötes, som utan tvifvel icke har det anspråket att vara ofelbar, utan fast mer, att med det honom egna, lifliga framställningssätt gifva en väckelse och åpropos ät andra till närmare skärskådande af de föremål, som framför allt äro af vigt och intresse, i närvarande ögonblick, på Sveriges politiska skådeplats. Ett yttrande förexommer i Hr Grefve Anckarsvärds för ett par månader sedan införda artikel i Aftonbladet, att cKonungen i Norge aldrig kan komma i bryderi för rekryteringen af sin rådgifvarepersonal, emedan kandidaterne der äro till öfverflöd utmärkte af det allmänna förtroendet och att motsatsen till detta förbållande bos oss endast kan förklaras ifrån våra former, genom hvilka den sanna och verkliga dugligheten ej kan komma fram. Emot denna sistnämnda sats har Förf. till arösten, uppträdt i en temligen häftig ton och derom sagt, att Gr. Anckarsvärds afraseologi är lika haltlös, lika kräfstina, lika skef, med o0efterrättlighetens egen; lika lätt tillintetgjord vid minsta vidrörande, med en smula sakkännedora, förnuft och logik,. — För att nu, såsom han yttrar sig cgöra begripligt, åskådligt, ovedersägligt, att det är oefterrättlighetens egen oförbåtterliga vilja, och icke våra former, som vålla embetsmannapersonalens och embetsmannaanseendets närvarande lägervall i Sverigen, har rösten, dels uppräknat de flesta berömda namn, som funnits i vår historia ifrån Gustaf II Adolfs tid,) dels ock sjelf fästat uppmärksamheten derpå, att landet ännu eger ett icke obetydligt förråd af utmärkte män, om man vill använda dem. Han anställer jemväl i detta hänseende en revy med en hel mängd nu lefvande personer jemte förslag huru debörde användas, hvilket slutas med uppsättandet af en formlig minister. Det är egentligen denna del af brochyren, som det är angeläget att något närmare skärskåda. Här har den berömda skildraren nemligen riktigt tagit till storslefven, som man säger, och med en öfversvinnelig frikostighet ur sitt ymnighetshorn tömt sina gracer öfver land och rike. Sålunda har han till de tvenne juridiska chefsplatserna JusitieStatsministers och Canzlersembetena icke mindre än10 efterträdare; en Richert), en Callerholm, en Törnebladh (f. d. Justitie Ombudsmannen), en Livijn (Generaldirektören), en Ehrenborg (President i Skånska Hofrätten), en Uilberg (Justitie Borgmästare), en Poppius; en Hedenstjerna (Advokatfiskalen i Götha Hofrätt), Berg von Linde (Hofrätts-Råd i Skånska Hofrätten), Landin (Just. Ombudsmannen). Till StatsSekreterare för krigsärenderna föreslås n. v. Landshöfdingen i Christianstad Hr von Rosen, såsom författare till det förtjenstfulla arbetet areflexio-) ner öfver svenska srmåens organisation, hvilket utgafs i Christianstad år 1832 och kort derefter jemväl utförligare anmältes i Aftonbladet; onekligen ett ganska lyckligt val, ifall mannens praktiska skicklighet svarar emot den talang m —— (— — oo ) Det är tydligt, att Rösten här missförstått Grefve Anvnckarsvärds yttrande, som icke vederlägges af de namn han framdragit. Hvem skulle väl vilja bestrida, att personer med utmärkt förmåga att urskilja talangerna varit i stånd att framdraga sådana under alla former och använda dem på den plats, der de: passat? Hölle man sig derföre ensamt vid detta argument, så skulle formerna således vara aldeles likgiltiga, emedan det ändå! i det hela blott gifves två slags regeringar: goda och dåiliga, och båda slagen kunna träffas under alla former. Men frågan är egentligen: hvilketdera är mest tjenligt, att framkalla utmärkta män, hvilketdera ger mesta sannolikhet för en god eller dålig styrelse, de goda eller de dåliga formerna? Och! bör man ieke nitälska för, att sådana former hklifva gällande att rum måeto oifvacs åt ta i