Aftonbladet – 31 oktober 1839, sida 3

— Åtlt fillrera eller rena valten genom affall af ull. Hr Souchon har i Parisiska vetenskapsakademien berättat buru han, under det ham gjorde sina försök att färga ull med Berlinerbiått, gjort der observationen, att då vatten silade sg genom ett lager af espunnen ull, af viss tjocklek, framkom det alltid fullkomligt klart och färglöst. DPstta rön förde honom på den tanken, att begagra ull till filtrering af orent vatten. Försöken lyckades också, men blefvo alltför dyra, emedan ullen svart blef oduglig att begagna. Han försökte derföre att använda sådan affalls-ull, som erhålles vid öfverskäring af kläde, och med denna inrättar ban epparater, som äro änru bättre, icke så lätt komma i ocrdning och blifva mindre dyra. — Ur att mäta hastigheten af ett skepps fart. För att mäta den hastighet, hvarmed ett skepp går fram, bruka sjömän ett snöre med knutar; detta snöre kåstas i sjön och man räknar efter ett timglas, buru många knutar, som under vissa minuter utlupit. Denna metod, som alitid gifvit osäkra resultat, torde snart bortläggas sedan Hr Clement i Rocheford nyligen uppfunnit ett ganska enkelt instrument, hvarigenom ändamålet säkrare vinnes. Detta instrument, hvilket uppfinnaren kallar Montre å sillage, består egentligen af två ur, hvaraf det ena, som är förfärdigadt efter urmakarekonstens vanliga reglor, utmärker tiden, hvaremot det andra sättes i rörelse genom vattnets motstånd, då fartyget framtränger. Från des sednare uret går en lätt kedja till ändan at en häfstång, som åter står i förbindelse med en metallkula, hvilken sitter under kölen. Denna kula har alideles ingen rörelse, då skeppet ligger stilla, men får en betydlig spänning så snart vattnets motstånd under fartygets fart verkar på henne. Emedan nu detta motstånd är större i samma mån, som fartyget går fortare, måste den verkan, hvilken motståndet åstadkommer på uret genom kulan, alltid vara ett säkert mått för hastigheten. — Då vinden blåser på sidan, användes en del af dess kraft att drifva fartyget framåt, men den andra delen åstadkommer en större eller mindre afvikning från den rigtning, fartyget har. De medel, hvaraf man betjenat sig att beräkna denna afvikning, äro ännu osäkrare än de andra, hvarmed farten mätes. Hr Clement har äfven, genom en enkel mekanik, ersatt dessa. Han låter ett rör gå lodrätt ner genom kölen; i detta rör kan en metallstång fritt röra sig, och på nedra ändan af stången sitter en liten flöjel, på den andra är en visare, hvilken, likasom kompassen, på en serskild tafla visar fartygets verkliga rigtning. Hr Clement ämnade äfven i ett sådant rör använda Breguets spiral-thermometer, som, emedan han beständigt