Aftonbladet – 30 oktober 1839, sida 2

3 Vr CER UY VAÄMSNEA UC VIMVISTRSATUIS FYFSLIIV OLLI diga partier ånyo fram. Dessa två partier bä ra oteliga namn: än heta de Muvemanget och vv Idet Stationära, än det Nya och det Gamla, än eldet Liberala och det Gud vet hvad. I denna Hr N Reuterdahls skrift benämnas de Rörelse och Stillai slående; ett par konsttermer, dem vi finna gan3 ska väl valda; dels emedan de äro Svenska, dels emedan de säga hvad de skola, utan beIl gär att fästa en viss konfekt — en klick — vid -någotdera. Hela skriften är också effattad med lett slags allvar, som gör, att den förtjenar en Jallvarsam bågkomst. I I en tid, då otaliga skrifva i politik, torde det en gång blifva angeläget, att fösta upptl märksamheten vid sjelfva skrifiställarnes lynne, lsåsom sådana, och märka i hvilka klasser de Igruppera sig. De gå på fyra hufvudkolonner. ti) Vår närvarande författare har genom förutgående skrifter gjort sitt auktorliga lynne så tillIräckligt kändt, att vi, utan fara för misstag, el,Iler för gensägelse ens af honom sjelf, kunna förklara uti hvilken af dessa kolonner han trätider sin bana framåt. För att rätt fatta honom, ifmåste vi således först med några ord karakterisera de fyra. I Vi påminna då ånyo om de tvänne politiska hufvudpartierna, hvari tiden ser sig söndrad. Utan att nu på något sätt benämna dem, L å — hvilket vi till fridens bibehållande under diskussionen icke vilja, och för närvarande ändamål icke behöfva — säga vi blot, det hvar loch en vet, att de äro två; och de må för öIgonblicket urskiljas blott genom de oskadliga tecknen A. och B. För och om begge partierne skrifva skriftställare skrifter. Vi skola se, Ihuru auktorerna naturligen ordna sig till fyIra slag. En del skrifver fös A-partiet, och bekämpar B-sidan, utan att hvarken förstå eller vilja förstå denna. Den lyssnar på ingenting, som B. säger, den svarar aldrig på B:s påståenden; men pådiktar B. så mycket flitigare allt upptänkligt ondt. Med få ord sagdt: denna kolonn af auktorer är ensidig. Den andra kolonnen gör, mutatis nominibus, alldeles på enahanda sätt. Den skrifver blott och bart i B-partiets intresse, bestridande Asidan bida likt och olikt. Den förstår icke och vill icke förstå A-tendensens. tenkar, lyssnar på ingenting från A-hillet, svarar ej på dess ord, men beljuger allt hvad A heter dessmera obehindradt och efter yttersta förmåga. Denna skribent-kolonn är således också ensidig. Allmänheten har redan för längesedan gjort så hbjertlig bekantskap med begge dessa författareslag, att hon vet hvartill hon bör uppskatita dem hvardera. De fånga krappt någon läsare mer: att de fortsätta auktorskapet är imedlertid en lycka för boktryckaryrket. Vi skulle kunna uppräkna några bittills stora och frejdade namn, som på de sednaste tiderna blifvit nog imbecilu, att hemfalla till endera af dessa två bedröfliga kolonner: men vi vilja ej juttala dessa namn, emedan det måhända skulle föra oss i skärmytlslingar, hvari vi aldrig iplåta oss, när det från arnat håll manas till fältslag. Ben tredje författarkolonnen hear följande lynne. Den är hvarken emot A eller B: den är också hvarken för A eller B. Men ser tydligen, att den sträfvar att fly all ensidighet, rädd för den som för döden; och att allsidighet står såsom målet för dess Öönskringar. Då de beggo förutgående kolonnerneas föraktlighet visar sig tillräckligt storkt inför hvarje menniskas blick, måste denna tredje kolonns håg att undvika partiskheten åtminstone vara ganska sktningsvärd. Men vi måste se till, om den når sitt mål, och om den således för:jenar den aktning, som endast tillkommer ett så godt arbete. Hurudan är kedjan af dess slutsattser? Af dess sätt att gå till väga pårainnss vi ovilkorligen om ett visst lysande resornement, som litet hvar af oss ucder akademitiden afhört i en viss filosofisk kurs, der tarkeledningernes vågor ouppbörligen svallade emellan ett: Visserligen — och ett: Men å andra sidan. Hvad blef resultatet af detta Grubbel för oss åhörare? Visserligen icke litet; ty vi lärde oss inse det goda, så vil som onda, hos begge partierna: men å andra sidan dock icke mycket; ty vi stodo med hela denna insigt, blott och bar som sådan, aonnihilerade, för all verksamhet: vi kunde med den icke taga något enda Pali i verlden: fullt trogne den, måste vi göra intet, och dö som åsnen af bunger midt emellan tvenne hötappar, efter bon icke hade arationem sufficientem, att taga till lifs afnågondera. Man ler åt denna fabel om åsnan: men den djupaste och mest melarkoliska mening ligger dock innesluten i dess sublima sensmoral. Denna rör, hvad som likaså mycket sora någon annan sjuka, hemsöker vår tid, nemloan den makna Allldcdsahofenme Anidams Cen