Aftonbladet – 29 oktober 1839, sida 2

blifvit lagligen pröfvadt. FRÅN SUNDETS VAG, TILL aLÖGARNS STRAND. (Reseintryck.) aFarväl, farväl, du nordens Helleszort, da gröna kungsväg mellan tvenne riken, du tullnär-omvärnade Öresund! Du mitt hjertas hafsgudinna, svm jag icke vet, om jag skell kalla cjomfrue, på danskt vis, eller på svenskt tunzomål afröken, ej mer på långa tider skell du fröjda min själ med ditt strängaspels rcystiska sorl, lik en älskarinna, som i skywmningens förtroliga timma leker på lutan för six lyssnande älskare! Icke mer skall du fögna min gourmandiska tunga med din förträffliga färska sill! Mig rycka afundsamma öden fjerran från din sida; men som en huld: leende och tröstande Fylgja skall ditt minne ledsaga mig, vore det ock till verldens ända. Nu mitt sista farväl, förtjuserska! tusen farväl, och min komplimang till hela familjen, sjörån, deiliner m. m.l Jag hade sålunda i en helig stund, med Öppen utsträckt famn och en tåri ögat, från Helgonvabackens gulnade iund tagit afsked af Sundets älskliga bölja. Det var en herrlis afon, och taflan målsde sig mera skön än någonsin. Endast några lätta rosenmoln spegsde sg i den stilla vattenspegeln; det tornbekrörvta Köpesharmn med danska vallen framsteg frin motsatta sidan genom den rena luften i en förtrollande, violett demiteinte; längre ut på hafvet lyste några hvita segel, som gungande svanor, i aftonrodnaden. Jag hade tagit afsked af sundet, ty det var beslutadt, att jag verkligen inom få timmar skulle lemna det gamla Lund bakom mig. Någon af mina värda läsare har tilläfventyrs hört omtalas, burnsom en ny tisning af vuderiecknads fabrik under hösten vart å stipel i nyssnämnda wvidtrejdsde siad. Jag bar väl sjelf över detta ämne hitills icktt:git en sträng tystnad, men, nog af, goda vänner bafva litit åtskilligt förljudas åt besagda hell. Befovande mig i denna momweng öga imot öga med det arade pubiikum, saknar jag mod att säcva em osanning, och vill uppriktigt bekänna, huru dermed förbåller sig. Nå väll en tidning har verkligen varit å bane. Map her smickist nig med art göra den till en senement, redzn innan den sett dagsljuset, att beta och förtala den redan i vaggan, att tassta derom i bvar eviga kont af provinsen, sisom er buse med klor på fingrarna och boin på knäna. Jag var för en stund barnslig nog, sti tiliskrvifva denna visst folks raniska försksäck:l e npårun hos mig supponerad morslisk biålstornet, men jag erfor nart, alt den egde helt olika grunc. Denna var, — ni skall skratta derit, — intet snnet, än mina direkte från Paris mediförda. yfviga mustascher! Denna äö:verallt utbredda, nervsvaga legio af kräkvinkelssjölar, hvilken man gifvit namnet: ade förskräckten, hade bastet att, jag kan icke begripas -f hvad rimlig anledning, uttyda denva vackra och manliga svsigtets prydned såsom en symbol af den mest ultrosistiska, demokratiska propaganda, al en veritabel j-kohbinrkm. Så fält kan men bli oskyldigt arklavad! Är de: då icke det paturligaste i verlden, at denna sköggiga paradex i sjelfva verket från gon sida endast är ett koketteri med en originslitet, som, på min ära, i vår tid blir med uvarje dag svårare att lata framträda, en förJetig eff ktation alt agera någoning så vackert, som jöjtnant eller kornett! Detta har legat i bloden hos mig alltsedan mitt femte, sjette år, då j2g, en ny Achilles, heldst valde trummor och tennsoldater till leksaker och klädd i p2ppisehakå med en tuppfjäder i, samt en blecksabel vid sidan, lät barnkarcmsren från morgon ill qväll genljuda af mina manhaftiga komtmeanloord. Men, som jag sagt, de förskräckte sögo vär spöken på ljusa dagen; mina så menlösa och i sjelfva verket ganska arenhåriga, knäfvelpårar hade en gång för alla fått en bögst fatal eputation, de behöfde endast visa sig, och man jorde allerm i lägret, man ropade: arcaveas, :e quid detrimenti capiat res puhlical, och Öömde sig hvar i sin vrå: Man skall fråga mig, hvarföre icke slvtligen tgonting alls blef af förslaget, då wvilervalla i endens läger är för den anfallande en på förand gifven seger, och en klok general icke erna låter ett sådant tillfälle förlöpa obesgnadt. Jag skall äfven bärvtiogans.tillfvl