ligt yrka på en regeneration af Konungens Rådgifvarepersonal, medelst 407 :s användande, nedan hon å den andra tycks så mycket som nöjligt akta sig att vidröra Braheväldet, eller nflytandet utom konseljen, och under det hon ill och med på det amjlaste håller fram Hr Justitie Kanslern Nerman, hvars åsigter röranle systemet, likasom hans relationer till H. Ex. Hr Grefve Brahe äro nogsamt bekanta. Minerva har nu på en gång lyftat en flik af len slöja, som täcker deuna hemlighet, genom let argument i Thorsdagsartikeln, att ständersa må göra hvad som helst för att få den öfriga Regeringspersonalen ombytt, så koramer General-Adjutanten för armåeen ändå att stanna qvar på sin post. Begriper nu läsaren, att let kan gå ganska väl an för dubbeltidningen Freja, att på samma gång gå på af alla krafter mot de öfriga, men sauvera den mäktiga favoriten, som i sjelfva verket föga beböfver bry sig om dem, i fall blott han sjelf sitter fsst? Hvad för öfrigt det juridiska af denna tvist om 407 :n beträffar, så synes det ännu nåsot tidigt att deröfver ingå i några dialektiska spetsfundigheter. Kommer man väl först så ingt, att S:n verkligen af Ständerna blir tillämvad, så torde det väl äfven bli råd för resten. Jnder väntan härpå är det imedlertid intressant tt genom Svenska Minervas förflugna ord få Då förhand veta hvad som möjligen kan hända, vemligen att den nuvarande rådgilvarepersonaen i värsta fall kunde, äfven om pluraliteten f Ständerna begärde deras entledigande, försöa att klamra sig fast vid en förment hake i rundlagens bokstaf och sitta qvar emot hela iationens önskan. Det händer likväl, att nan lätt känger upp sig mer än man vill på ådana hakar; något som vi förmoda att Minerra icke vill befordra. Hvad Freja beträffar, vore det åtminstone intressant att höra hennes örklaring för egen del.