Aftonbladet – 26 oktober 1839, sida 1

FRANKRIKE. Miaisteren har nyligen erbjudit den hekante pohtiske skriftställaren Cauchois Lemaire en arkivarie-beställniog, hvilken hen äfven lärer ärona eruottoga. Det vore skala om en man ar så ren och obefläckad karakter, scm QCauchois Lemaire, härigenom skulle föranledas att i någon mån vika ifrån sina grundsatser, hbvilket man dock ej gerna bör tro miöjigt, innan man ser fakta derpå. Han har dessutom sedan ett par år drogit sig ifrån de egentligen politiska striderna. Imediertia bar det anbud, som buifvit honom gjordt, gifvit anledning uli mycken skrifivexling för och mot i idningarne, och vi meddela här nedanföre, ur ett bref från Paris, följande, röranse detta ömne: aCauchois Eemaire hörer till de jä veteraner, af den garola oppositions-pressen, som icke emotiegit ens den rivgsste gratifikation af Julirevolutionen, hvilken gilvit nästan alla de öfriga sysslor och bröd. Och likval är derne I märkvärdige man den, som Ludvig Filip måhärda närmast har utt tacka för sin krona, leller åtminstone att folken först kom på den tankan att en deg sätta bonom på thronen. Cauchois Lemaire började sin publicistiska bana straxt efter Nspoleons andra fall, 6å ban i en märkvärdig broschyr, rörande de hundrade dagarne, såsom helt ung man först höjde sin stämma emot Bourbonernes skymfliga tillbakakomst, med biträde af främmande bajonetter, och påstod, att efter Napoleons äterkomst från E:ba, Franska nationaliteten varit på hans sida. Desna brosehyr ådrog honom lanitsförvisning, ji följd bvaraf han, med flere likasinnade, begaf sig tull Bössel, der han utgaf den så namnkunpvpig vordna tidningen Nain jaune refugie, i hvilken den kenstnutiorella och pationella lopposition, som nu började uppkomma under Lodvig XVI, tog sin tillflykt. Carl X:s amnesti, då han steg på thronen, återförde Cauehois Lemaire till Paris, der ban nu — det var då brosebyrernes gyllne tid — i en serie af pamfletter, som fingo en ganska talrik puI blik, blef en fruktsnsvärd motstindare för den Isjusriga Villtleska ministeren, och tillika på Idet bittraste angrep presterskapet för dess djerfva tilltag. Hans sändehref till ministern Peyronnet, kunglige genera!prokuratorn, poli:prefekten Dohelleyme, men isynnerhet erkebijök pen i Pris, äro mästerstycken af politisk och social polemik. Flere gårger drogs ban (inför rätta och dömdes till fängelse och böter; men ingenting kufvade hans mod, och har gick till och med så långt, a!t han, i ett tryckt bref till då varande Hertigen af Orleans, rent ut uppmanade henom, att ställa sig i spetsen för den nationella och konstitutionetla oppositionen, cch dervid icke otydligt lät förstå, att om han det gjorde, så skulle nationen kunna ätta honom på thronev. Detta skedde 4826. Brefvet gjorde en förfärlig sensation, och ådrog förattaren en ny process, i hvilken, den sedermera minister vordne, Hr Barthe uppträdde såsom hans försvarare. och lade grundvalen till siv egen popularitet; men GCzeuchois Lemaire blef. dömd tll tvenne års fängelse och penrningeböter, hvilka alldeles förstörde hans förmögenvet. Hans popularitet hade dock stigit till ten sådan höjd, att en allmän subskription för