ställer af mina öfversättare, ingen annan konst och ingen annan musik, än dem jag uppdukar; de äro goda nog för dig och jag tillåter dig att prisa och betala dem. Att detta Kongl. teaterns monopolii-välde bär ej är på minsta sätt öfverdrifvet skildradt, vet hvar och en, som vistats ett år i Stockholm. Lyckligtvis är det likväl, ehuru det orimligaste och förnuftsvidrigaste af alla de monopolier som finnas hos oss, det, emot hvilket allmänheten sjelf har korrektivet i sin hand, och som hon kan upphäfva när hon vill. Medlet är ganska enkelt: hon uphöre att besöka de Kongl. spektaklerna. Man låte endast salongen stå tom under den instundande vintern, och monopoliet skall vara borta nästa höst. Man har tänkt sig en publik med verkligt frihetssinne och sjelfständighetskänsla, en publik, som hatar det godtyckliga väldet, som mot den olagliga inkräktningen sätter sin upplysning och sitt fasta sinne, och man har förestäilt sig henne talande till den Konl. teatern ungefär så här: aDu vill befalla oss att besöka dig, derigenom, att du förbjuder alla andra dramatiska föreställningar. Vi vilja deremot ej låta befalla oss, och om du kan hindra oss ifrån att se något annat, kan du likväl ej tvinga oss att se dig. Emot ditt maktspråk sätta vi derföre vår vis inertixe, och blifva borta från din salong så länge den är monopoliserad. Upphör ditt monopolium, så upphör äfven vår föresats, Vi skola då besöka dig, liksom alla andra teatrar eller hvad slags skådespel som kan uppkomma, allt efter godheten af de produkter du eller de erbjuda oss; och som du bar de största tillgångarna, som du följaktligen, under en klok förvaltning, bör kunna vara den bästa af alla, så är det till och med troligt, att vi mest skola besöka dig. Men tilldess ditt tvångsystem upphör, farväl tills vidarel Skulle det verkligen vara en så stor försakelse, att blifva borta från den Kongl. teatern under några månader? Och skulle denna försakelse icke rikeligen ersättas genom den högst sannolika utsigten till andra skådeplatsers uppkomst och det derigenom öppnade tilifället, att, efter eget wval, få se goda stycken, väl spelta och få se dem för bättre pris? Man ser nu Djurgårdsteatern erbjuda samma plats för 40 sk. banko, som på den Kongl. kostar 2 R:dr, och en mindre teater, som fick hållas öppen inne i staden, under den för sådana nöjen tjerliga årstiden, borde ej blifva dyrare. Svenska folket har öfverflöd på anlag för dramatisk korst och musik. Frihbeten skulle utveckla dem. Visakna ej litteratörer, som skulle egna sin talang åt teatern. Man berede dem blott första vwilkoret derför: en fri skådeplats. En nationell litteratur och konst skulle snart bilda sig och genom sin återverkan bilda smaken och sederna. Betalte ej denna stora vinst den lilla uppoffringen af några månaders bortovaro från Kongl. teatern, hvilket, sanningen att säga, för mången konstvön, icke synes vara någon serdeles försakelse? Men, skall man måhända säga, detta vore en orättvisa mot de talanger, Kovogl. teatern ännu äger, och hvilka ej rå för, att den är en monopolii-anstalt. Emot dessa begås likväl ingen orättvisa. De äro nu i sjelfva verket lemnade till pris åt Direktionens godtycke, beroende af dettas vindhast, och hafva ingen tillflykt deremot, enär ingen teater fiones, till hvilken de kunde vända sig, i händelse de förskjutas från den Kungliga. För dem vore friheten lika nyttig, som för litteraturen och konsien, emedan de derigenom blefve sjelfständiga artister, för hvilka hela fäderneslandet vore öppet, i stället att de nu äro Direktionens tjenare, för hvilka endast den Kungl. teaterns bräder äro öppna, ifall dess styrelse så tillåter. Om publiken blir borta från teatern, förlora de ingenting derpå. Deras löner skola till dem uibetalas af den, som med dem ingått kontraktet; de, som hafva recelter, måste utbekomma dem, och vid sådana tillfällen förmodar men, att det eljest tomma huset skulle bii öfveriylit; de åter, som ej hafva recetter, kunde kanske gilva dramatiska föreställningar i någon salong och säkert finna dem besökta. Publiken skulle, med ett ord, på sådant sätt gegna sig sjelf, den allmänna fribeien, af hvilken teaterns äfven är en del, både som industrioch kunst-anstalt, den dramatiska litteraturen och konsten, testerns sujetter och hvarföre icke äfven den Kongl. teatern, som hvarken skördar ära, tacksaruhet eller ekonomisk fördel på sitt ronopuhum. Saken förtjenar i sanning att bebj-rtus och är af mera vigt, än det vid första påseendet torde synas. En allmänhet, som bandlar med lugn och sjelfständig kraft, när dess rätt är i fråga i ett fall, är äfven snart färdig att göra det i andra.