detta upptrade. — .s — Red. har blifvit ombedd att lemna offentlighet åt ett till densamma insändt förslag till den dramatiska konstens emanciperande undan det förtryck, som den nu lider genom den Kongliga teaterns monopolium. Detta förslag utgår ifrån en så helt och hillet ny ide, att det i vår tanka vore skada, att ej göra publiken bekant dermed, hvilket, som Läsaren här nedan får se, är ett nödvändigt vilkor för dess genomdrifvande. Man kan ock svårligen neka, både att syftemilet är i hög grad önskansvärdt, om det kunde vinnas, och att det föreslagna medlet, eburu radikalt, utan tvifvel skulle föra dit, om det användes. Det kommer således egentligen an derpå, huruvida allmänheten vill sätta det i verkställighet. Artikeln lyder sålunda: Förslag till en vidt omfattande, men ej för statens lugn vådlig, koalition. I Aftonbladets Thorsdagsnummer i förra veckan yttrade Red., i anledning af Hr Torsslows skrift, att Kongl. Teaterdirektionens förbud för orkesterns medlemmar att biträda vid Djurgårdsteaterns representationer, vore ett nytt bidrag till historien om den Kongl. skådeplatsens monopoliesystem. Detta bidrag är likväl af ringa betydenhet, när det jemföres med det allmänna monopolium, teatern äger. Kapellets ledamöter äro personer, som frivilligt ingått i teaterns tjenst och sålunda på förhand underkastat sig de vilkor och restriktioner i sin medborgerliga rätt, som teaterdirektionen kan finna för godt att föreskrifva dem ); men Stockholms allmänhet, men hbela nationen, men litteraturen och konsten hafva aldrig underkastat sig denna Direktions godtycke; man bar, dem oåtsporda, böjt dem under detsamma, och det beherrskar dem verkligen med en tyngd, en hånande likgiltighet, som man ej skule tro möjlig i ett upplyst land, om man ej såg dem för sina ögon. Hon säger nemligen till allmänheten: I fall du vill äga något tidsfördrif, någon själsnjutning, någon ögonfägnac, något skådespel för själen eller de yttre sinnena, så är det till mig du bör vända dig. Jag ensam har rätt att utportionera dem åt dig till den qvaiitet jag kan eller vill åstadkomma, och till det pris jag finner för godt att bestämma. Skulle du vija se något annat, än hvad jag har att bjuda på, — förmätna anspråk! Vet du ej, att du häri är min vasall, är lagd under mitt välde, och om jag tillåter dig någon liten utflygt utom dess gränser, sker sådant af serskild nåd, för de tillfällen, då jag tycker mig ej deraf kunna lida något förfång. Tänk ej på att få åskåda andra teaterstycken eller andra artister, än dem jag vill för dig framställa på mina bräder; önskar du se en konstberidare, en lindensare, en förevisare af hvad som hälst: — löjliga oförskämdhet af Dig, allmävhet, att jag, Kongl. Teatern, skulle medgifva det! På sin höjd kan sådant ske den tid af året, då mina portar hållas tillslutna, den tid, då under Sveriges korta sommar allt inbjuder till den fria naturens rjutning, men hvarunder jag vill förunna dig tillstånd att stävga in dig bland qvalmet och lampskenet. Skynda dig likväl att begagna denna min nedlåtande godhet, ty så snart qvällarna börja mörkna, öppnar jag mitt tempel och tillstänger i och med detsamma, på grund af mitt monopolium, alla andra ) Insändaren måtte likväl ej mena, att derent af sålt sig med bull och bår åt Direktionen, så att de icke skulle kunna få efter behag, när det sker på ett anständigt sätt, använda den tid, som ej behöfves för tjenstgöringen vid teatern. Red:s avm.