Aftonbladet – 22 oktober 1839, sida 3

TEATERN. Nattäfventyret, bagatell i 4 akt, är titeln på en pjes, som i går afton gafs för första gången på Kongl. stora teatern. Det brukar väl alltid vara vanligt, att, sedan man förut låtit åskådarnes nerver skakas af någonting högtidligt och rörande, söka mildra denna sinnesstämning med en liten glad, angenäm, ja, stundom löjlig efterpjes, men en dylik pjes bör dock alltid innehålla något för det estetiska sinnet och ej helt och hållet vara fotad på de allra lumpnaste hvardags-scener, som, om än till en viss grad löjliga, dock icke lemna det minsta angenäma intryck efter sig. — Att, efter uppförandet af Angelo Malipieri eler Paduas Tyrann, som äger en mängd sköna och effektfulla ställen, och der åskådarne måste beundra det förs äffliga sätt, hvarpå trenne af bufvudpersonerga utföra sina svåra roler, framställa för publiken i en hufvudstad en pjes, hvars hela innehåll består deri: att en ungkarl blir störd i sin sömn genom ett ideligt bultande på parten till ett hus, midt emot der ban sjelf bor; att ban, förargad hbäröfver, springer upp ur sängen i en fullkomligare neglig än anständigheten borde tillåta; att han kastar ned sin portnyckel till den bultande, som, i stället att så in i sitt eget, nödgas gå upp uti ungkarens rum; att den nykomne, som är gift, är färdig att, i förtviflan öfver att förgäfves hafva bultat på hemma hos sig, förstöra och verklisen förstör några af sin nye värds tillhörigheter; att ungkarlen ånyo lägger sig alt sofva, men åter blir störd af den andre; att sängen i rummet är kall och uppvärmes med en sängvärmare; att golfvet nyss blifvit skuradt och nu nedsmutsas; — med ett ord, en pjes, som j nöjer sig med att vara en cbagatell,, utan onehar rang och värdighet af en verklig uselret, som hvarken kan rättfärdigas af den mest vanliga kärleks-intrig, hvilken berättelsevis komner till åskådarens öron, eller af den skickligvet, hvarmed Hrr L. Kinmansson och Svensson, som voro de enda deruti synliga personerna, utförde sina roler, bevisar en missaktning mot publiken, hvilket ock senterades ganska rogsamt och efter pjesens slut besvarades med lere hvisslingar, dem Direktionen torde benäset taga ad notam för en annan gång.