Allerunderdånigste tjenare och undersåte, Stockholm d. Sept. 18539. 0. U. Torsslow.x REVY AF TIDNINGARNA. — Freja har i sitt gårdagsnummer uti en artikel benämnd riksdagskallelsen, ytterligare fullföljt det thema, hvarom vi nämnde i Tisdagsbladet, nämligen, att det förnämligast be ror af folket sjelf, eller åtminstone den delen deribland, som har rättighet att välja till riksdagsmän af de ofrälse stånden, att geuom sin uppmärksamhet på hvilka personer de antaga vid dessa val, åstadkomma tillämpning af 4107 S Regeringsformen och en förändring i rådgi!varepersonalen och systemet. Denna sista artikel innehåller flera sanningar, som förtjena alt upprepas, men påkallar derjemte, efter vår tanka, i ett par omständigheter ett nödigt tillägg. Se här ett utdrag dera: aDet synes hos mängden af väljande, icke mindre bland borgare och prester än hos bönderne, råda en djup okunnighet om Riksens Ständers rätt och makt, och med detsamma äfven om deras egna pligter och förbindelser såsom valmän. Det tyckes, som skulla man föreställa sig, att bestämmandet af anslag och bevilining samt fram: gifvandet af enskilta eller kommunala önskningar och besvär, utgjorde hufvudsumman och det egentligaste af representationens förrättningar; och med en så förvänd och inskränkt åsigt af Riksens Ständers makt och åligganden är det ock föga underligt, om de väljande sjelfve hittills känt föga intresse för utöfningen af sin valrätt och huru denna blifvit begagnad. Men det är tid, att denna falska och inskränkta åsigt lemnar rum för sannare åsigter; och att äfven de väljande med detsamma läre sig iose, hvilket höjt, vigtigt och inflytelserikt kall Grundlagen uppdragit dem, då den gifvit dem rättigheten att utse nationens ombud och lagstiftare. aRikets Ständers åliggande och pligt är i första rummet, att tillse det folket äger en god Reqgering och skicklige, redbare och ocgennyttig: embtsmän, hvilka göra styrelsen aktad och vördad både inom och utom landet. För uppfyllandet af denna pligt hafva represenotanterne utigrundlagens 106 och 107 8 samt uti rättigheten, att neka anslag och bevillning, all nödig makt och myncighet. Om riksdagsmännen vid de föregående riksmötena lemnat denna pligt ouppfylld; — och det nära nog fullkomliga unpplösningstillståndet jnom landet, det allmänna missnöjet, de högljudda klagomålen öfver regering och embetsmän, samt styrelsens sjunkna anseende ej mindre utom än inom riket, tyckas vittna att sådant skett — så bevisar väl detta först, antingen att vederbörande representanter icke haft riktiga begrepp om sina rättigheter och skyldigheter, eller ock att de haft nog rymliga samveten, för att i handlingen skjuta de riktiga begreppen å sido. Men icke mindre bevisas ock deraf, att de väljande, då de gjort sina riksdagsmannaval, utan att påminna de valde om Tepresentantens angelägnaste och vijtigast: ålirgande, liknöjdt och sarglöst lemnat allting vind för våg, både tanken på det allmännas ställning och sina enskilta medborgerliga rättigheter. Måtte de orepresenterade klasserna af nationen och kommande generationer ej få anledning att göra valmännen vid nu instundande riksmöte samma förebråelsa! De astora tidningarna orda ofta om asystemet med många fraser om angelägenheten af ändring derutinnan. Men hvad som just utgjort hufvud draget och själen i det hittills följda asystemet, ha de den erbarmliga fegheten att ej våga utsäga, änskönt Freja, som de med all gevalt vilja göra till ministeriel och servil, flera gånger öppet ut sagt det. cHvad är det, yttrades det sist i Jm 32 af detta blad, asom är hufvudorsaken till det allamänna missnöjet, som framförallt beröfvat den nuavarande styrelsen aktning och förtroende, och som cemellan denna och folket bildat en oöfverstiglig aschism? Jo, det är sådana åtgärser, som transcaktionerna med rubelfonden, Guadeloupesmedlen cPomerns försäljning, amerikanska fordringarna, adiskontkatastrofen, busen på Norrbro, provisioanerna vid liqviden af f.d. Kongl. familjen, skeppschandeln och tjogtals andra af samma beskaffenchet, utaf hvilka, ända till Krookska amnestien, aTrollhätte-affåren och Jude-emancipationen, uti eden sista tiden finnes en ständigt fortgående kedja aeller historisk kontinuitet.e Nåväl! hade fortsättningen i närmare trettio år af ett slikt asystem varit möjlig, om Rikets Ständer uppfyllt sin skyldighet och begagnat den makt och rätt, som 107 gifvit I deras hand? . . . Och än mer: hade fortsättningen deraf möjligtvis så länge varit tänk: