Aftonbladet – 12 oktober 1839, sida 3

de gamla, äfvensom desse från de nya. Bäst vore, att båda arbetade fort utan att disputera eller låta sig uppretas af disputer; då komma hvarderas fördelar allt mer i dagen, hvilket snart skulle gifva anledning till förbättrande af begges brister. ?5) Det som under tiden onekligen behöfdes, vore en förbättring af våra borgarskotor, hvilka, saknande de lärda skolornas goda fond, icke heller äro i åtnjutande af de nyares fördelar, hvarföre de ock ieke kunna motsvara de fordringar, i våra tider göras på sådane instituter. Vi taga här afsked al insändaren, och beklaga blott, att en skribent, som i första och största delen af sin afbandling uppstått till den gamla skolans aförsvar,, icke varit i stånd att upplinna ett enda nytt skäl för sig. Är det då icke möjligt, att bekomma åtminstone något argument, af annat än det tusen gånger omsagda och vederlagda slaget och hvarigenom en framställning i denna väg kunde blifva annat än ett trivialt plagiat, af evigt rekapitulerade missiörstånd? Aldrig talar man om annat än den gamla skolans omstörtning, att man vill hennes undergång, att hon bebölver försvaras; och synnerligen jemrar man sig öfver de gamla språkens fördrifvande. Hvem vill då denna omstörtning? denna undergång? detta fördrifvande? och emot hvem behöfves försvaret? Förmodligen mest emot de egna beskyddare, som af faiskt nit hålla igen, tills saken når en ytterlighet, der slutligen allt brister sönder. Hvem vet icke sf historien, att i hvarje tid hafva till den menskliga kulturens framgång brytningar varit oundvikliga emellan gammalt och nyt!; bvarvid det vikande partiets rop aldrig varit mindre pretentiösa än så här: aNu går verlden under! Menniskorna dränkas i ytlighet och chsrlataneri! Olycklig den generation, som komiaer och som nödgas lefva utan oss! Ve — ov Gud, det år förbilll Likvaål visar oss historien, att det alldeles icke vardt förbi. Katholikerne utbasunade reformatorerna för djefvulens anhang; men icke desto mindre och fastän reformationen gick igenom, forifor menniskoslägtet ait hafva belsan och fiek henne till och med förbättrad. Detta torde partiet nödgas medgifva, eburu påkostande det visserligen må vara; ty hvar menniska vet, att den allt fortfarande utvecklingen af skolans restauration står i ett så bestämdt bistoriskt sammachang med sjelfva kyrkans reform, samt, att hvad vi i dessa dagar vilja, intet annat är, än den renaste konssqvens af konurg Gustaf I:s och Gustaf II Adolfs arbeten för upplysningens och uppfostrans befrämjande i Sverige, att motstindarne egentligen och grundligt ingenstädes kunna hemta sina vapen, utom i katholicismen sjelf, i hvars sköte deras sak står med sina rötter. 23) Det är just detta önskvärda förbättrande, och allrahelst utan disput, som gifvit amledning till artikela i A.B.