methoden passtva och de eller nya actiwa, nynxet väl ingenting kunde betyda, så vida ej på ren Svenska dermed mentes, att de activa arbeta och da passiva göra intet. Detta förklaras med tydliga ord, och då författaren säger, alt gamla methoden ej vänjer lärjungarne att läsa på egen hand, d. v. 8. studera activt, utan blott passivt, d. v. 8. insupa (i bästa fall) hvad läraren (den active) hinner inhälla, men i de flesta fall icke en gång insupande, utan tillstutsnde munnen; alltså ej en gång så mycket som passiva utan verkliga neutrer. Icke veta vi, buru detta skall förstås på annat sätt än att eleverna göra intet. Och hvad är åter detta för en beskyllning mot läroverk, som bildat de flesta af vårt lands så väl lärde som näringsidkande män? Hvart läroverk både får och har sina neutrer, det medgifves, så väl af de nya som de gamla, men att massan af lärjungar skuile vara sådana, vederlägges lyckligeu af erfarenheten. Gänge hvar och en till sig sjelf och erinre sig från sina skolår !;, om ej hvarje skicklig lärare kunde bringa honom till att arbeta på egen hand, eller om han satt der coåtkomiig för läraren, i fall han var lat, eller saknande uppmuntran och bifall, om han var mitig. Hvilken kan påstå, att lärarne (vi tala ej om de oskicklige och bhåglöse) ej kände sina lärjungar!), ej kunde bedöma deras kunskaper, ej visste huru det stod till med deras framsteg. Förf. får såkert här icke många anhängare, tyrättskänslan uppreger sig mot beskyllningen och vittnar, att der lärareduglighet var, der var ock lärjungeskicklighet och lärjungehåg tillfinnandes, och tvertom, hvilket är det naturliga förbållandet i alla läroverk. Mot gymnasiimethoden gör förf. dessutom den anmärkning, catt lektorn håller föreläsningar, att han är en man, som om det skall vara väl, sitter i kathedern och håller sig der qvar, att han är en man med dijnitas och med nytta derefter. Man ser, att det år endast första strofen, som gäller sak, och att de sednare blott innehålla sarkastiska utfall mot lektorskorpsen ??) i allmänhet. Men hvem har sagt förf., att Lektorn skail kbålla föreläsningar? Vi, som genomgått gymnasium, veta, alt han icke skall det, icke heller gör det, så vida hen sköter sin tjenst som sig bör. Vi veta, att ban går omkring 2?) bland sina elever, förhbörande och frågande samt gifvamde håg och lärdom åt lärjungarnes sjelfstudier, alltid anseende den lexa, som genomgås, blott som en basis för de egna förståndsutvecklande arbetena. Så väl mot skolan som gymnasium gör förf. ytterligare den anmärkning, att eleverna äro delade i allt för få ringar eller läxlag, för ast någorluada karakteristiskt eller individuelt kunna behandlas, men gifver härigenom tillkänna, buru litet han betänkt den nya methoden. Ty af denna fordrar han, jatt eleverna inom hvarje klass må kunna delas i 42 å 14 läxlag, hvilket på 8 klasser i elementarskolan gjorde 412 läxlag, sålunda 12 läxlag mer än hela numerärn af gossar uppgår till?!). Utom det att 42 läxlag härigenom blefve toma, skulle det i de öfriga ej finnas mer än en gosse, hvarigenom den besynnerligheten kund? inträffa, att antingen alla skulle vara monitörer och hede då inga lärijungar eller ock alla lärjungar och hade då inga monitörer. Vi hafva ej velat säga, att så skulle gå med kloka, förnuftiga lärare, vi hafva endast antydt, huru ringa äfven här förf. öfvertänkt det han yttrat ??). Ofvertygade äre vi ock, att der lärjungarne i nederskolan äro, såsom förf. säger, indelade i 3 å 4 läxlag i hvarje klass, läroämnenra förekomma i så små portioner, att ingen fara för ele verna uppkommer att derinom sammanföras. (SIunet följer.) ;!5) När man läser denna series af framställningen, låter det, som om förf. ville påstå, att Uppfostringsartikeln i A. B. sagt de gamla läroverken hafva uträttat int:l. Hvar finnes en så grof beskvyllning? Hela frågan angår blott den relative skilnaden mellan ett mindre godt och ett önskvärdt bälltre. Att våra gamla undervisningsverk innehålla ett godt kan ingen neka, och A.B artikeln har nekat detta minst af alit; den pästår allenast, att sträfvandet till eww bältre är högeligen angeläget, emedan det sannerligen behötves. Deraf följer icke, att det gamla, som finnes, ej skulle vara ett godt, i och för sig och vida bätt oore, än om det icke alls funnes till. 19) Detta har i allmänhet endast blifvit sagdt om förhåll andet vid gymnasier. 20) Alldeles icke emot Lektorskorpsen, utan emot institutionens beskaffenhet är taladt. 21) I denna sats har insändaren glömt, att han sjelf ganska väl brukat ordet kunna. ÅA. B. artikeln säger ingenting så löjligt, som att lärjungarna skola uppdelas i flera läxlag, än de sjelfva äro till antalet. Der föresättes blott, att läraren bör kunna, der behefvet så fordrar, uppdela dera i så många läxlag, hvilket i de äldre skolorna, utan monitörer, icke blir möjligt. (2) Huru ringa äfven denna insändare öfvertänk! det han yttrat, synes af noten nyss ofvan. EA EES STIAN: Vv 18 RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAEER. — En verklig effektseen, som likväl icke ljust hörde till de estethiska, ägde i går rum uti poliskammaren. En förut ofta, för flera olater tilltalad ung qvinsperson vid namns Erika Aberg, jsom för försvarslöshet var uppkallad till polisen, en Fart å sa on På 0 4 1