1:o Hvad mässfallet vid en passionspredikan fö: flere år sedan beträffar, vet jag sjelf, bögst märkvärdigt nog, ej deraf, hvilket kan, om behbölligt är på min själssalighet bedyras. Visserligen har förre Näåmpdemannen Petter Johansson, mindre fördel. aktigt känd af mig och troligen afven inför domstolen, tagit på sin ed, att predikoturen skule vari j min denna gången; men då hans vittnesberättelst är ögonskenligen uppspädd med påtagliva osanningar, emedan han yttrade: aatt mic hustru vic bans närvaro i prestgården skulle hafva erinra! mig om denna tjenstförrättning, hvilket hon unde: min sextonåriga embetsförvaltning aldrig någonsin bshöft göra, samt ännu me.a alt jag vid denra hennes påminnelse skulle hafea svarat: aJay bry mig ej om alt resa till Gerum, utan far till Prytsen efter halm,. Detta allt, så sannt mig Gud bjelpe till lif och själ, är en väl hopsmidd lögn — det bevisar öfverflödigt mitt allmänt kända nit, alt rätt, ordentligt och punktuelt göra min tjenst. Troligen är, att allt finnes hopsmidt af Kornminister Ruckman, som ifrigen arbetar att missleda enfaldiga, för att mig på allt upptänkligt sätt skade. Tryggt erbjudes emot förföljelsen i detta fali värjemålsed. 2:o Hvad skuldsedeln åter angår, är på redan anförda skäl förhållandet dermed fullkomligen utredt. — Ingen, utom Komminister Ruckman och hans dumma samt illa sinnade supkamrater, kan ens falla in, vid tillbörlig kännedom om händelsen, att jag utan tillstånd samt full anledning skall skrifvit falskt namn. Lars Larsson i Stubbegården hade, det vittnen intygat, gifvit sin tillåtelse å första lånet 200 Rdr Bko, att jag finge teckna hans namn När nu låntagaren, Göran Persson i Stubbegården, skulle verkställa detta låns sista inbetalning, hade han ej pengar. Hans hustru, i sällskap med Johannes Jonsson i Normansgården, den rikaste bonde i Skallmeja, kommo således till mig och anhöllo, att nytt lån, lika stort som det förra, nämligen 200 Rår Bko, skulle tagas. Jag frågade: Skall Lars Larsson i Stubbegården blifva som tillförene andra borgesmannen?, Ja,, svarade begge, och Johanpes tillade: chan har min skriftliga förbindelse att alldeles vara fri ifrån all betalningsskyldighet,. På denna ganska säkra grund tecknade jag Lars Lars: sons namn, hvilket skett redeligen äfven för hunFrade andra under de år, jag gratis gått allmogen tillhanda med diskont-lån. Då Lars Larsson sedermera, uppviglad af Ruckman, öfverallt i fyllan och villan skrek, att hans dyra namn blifvit missbrukadt, fick han äfven min förbindelse att vara ifrån all betalnirgskraf, i bänseende till diskontlänet, bvarå en afbetalning är, och den andra blir snart gjord, samt äfven Carl Månsson i Svässgården satt sitt namn, som borgesman, i stället för Lars Larsson. Hvad 3:0) påståendet, att jag svurit vid någon sockenstämma 41830 i Skallmeja, och sist vid Moajsockenstämman i Synnerby, saknas äfven dertill lagliga skäl. Nog hafva några Skallmejaboer, sedan de supit både på egen och Ruckmans bekostnad intill klockan 40 på aftonen rättegångsdagen förra tinget, sagt, att jag 41830, då fråva uppstod om sammanskott till de nödställde Norrlännvivgarve och endast, erligt min frarcställning, begärdes en tunna hafra å helt hemman, hvurpå Synner byboarne ingått, blifvit vid någras obarmhertiga vägran förbittrad. Ej någon kan synnerligen undra de: på, som rätt känner, att jag, oaktadt alla både ömma och s:ränga tillsägelser, hvarken vid detta elle: många andra tillfällen kunnat förmå miångden att göra rätt, ännu mindre godt, utan de äro i ord och bandling sämre än Vildar. Hvad afsgende förtjenar väl då deras edgång? — Deo veta verkligen icke bvad egentligen svordom är. — Ej någon enda af alla vittnen har ju kunnat säga, att jog svurit bort dem eller mig sjelfs ty om också emot min vettskap, uti förargelsen öfver deras exempellösa envishet och omenskliga köld för likar, tusande djeflar blifvit nämnda, är det utan all mening och hänsyftning, och ken ej anses såsom någon svordom. — Få prester hafva under icke noga räknadt 240 sockeprstämmor uppfört sig med mera stillhet och saktmod. Det skulle vara den ilskefulla Ruckman, som zräfver uop sådant starf, hvarvid ingen då eller nu rättvist fäster minsta uppmarksamhet. Huru litet utom dess Skallmejaboerne veta till sig, dels af oförstånd och dels af besöken på lönsrogarage, bestyrker Åsders Svenssons i Kampesvården osanna och orediga berättelse. (Anders Svensson hade berättat: att Hr Ihrmark, vid en sockenstämma för 6 år sedan, frägat församlingsI0erne, em kungörelserne uppläses högt. Anders hade då svarat: adet är så den. Hr Ihrmark hade dervid blifvit ond och kallat Anders aracka-. e, samt svor två gånger och sade, att Anders skulle göra honom afbön inför försaralingen, — —. vv?