RR VV OO OVAN PMM MY MR Af SURT VAR stiftare af en egen religion, på hvars antagande han fanatiskt arbetar. VAN AMBURGH I PARIS. (Ur ett bref derifrin.) aParis är icke mera i Paris, nemligen detta Paris, som bländar och intager Europa, och gör den ivklämda, regellösa massan af hus, emellan Vaugirard och Montmartre till den bildade ver!dens hufvudstad. Artisternes och författarnes Paris, de snillrike millionärernes och de utmärkta qvinpnorpas, är för närvarande på landet, gungar sig på en prydlig julle i den saliga viken vid Ischia, klättrar uppför Jungfrun, eller lorgnetterar från en villa vid Marimorasjön Orientens skönhet och Turkiska rikets förfall. Men den rätta Parisarn vågar sig icke setdeles långt utom sitt hems murar och ströfvar på sin höjd 145 mil från St. Denis-gatan omkring på någon stilla landtgård i Normandie. Men för de många, som icke hafva lust, tid eller penningar att slå dank i Europa och Asien, har Paris mångfaldiga ersättningar att bjuda på, och om längtan efier det obekanta, det ännu osedda ingår såsom bevekelsegrund i menniskans vandringshäg, så kan man till en del förklara det ringa behofvet hos många Parisare att resa, ty det nya, det utomordentliga hörer här så beständigt till ordningen för dagen, finnes så till öfrerflöd hemma, att man anser onödigt att söka upp det i främmande Jänder. Hvad Norden, hvad Södern har att bjuda, visar man oss bär måhända i förvriden, stympad bärmning, men det betyder föga, då den beskealiga tron kommer till hjelp och tager för gifvet att kopian är en fullkomlig ersattning för urbilden. Således hade vi denna sommar omkring ett dussin Venetianska nätter, hvilka just icke hade någun förvillande lishet med hafvets fordna drettnings, men en tid bortåt icke förfeleie att göra et till hälften magiskt intryck på de troende. Främlingar, som vandra på gatorna och promenaderna, gifva den minsta gatpojke ide om Persers och Beduipers klädedrägt och utseesde, och Botsniska trädgården erbjuder åt dem, som besöka den, en tefvande statistik öfver den fyrfotade och bevingade befolkningen på de mest olika trakter af jorden; nu kommer också van Amburgh och visar det förvånade folket, att de vilda bestierne, dem det hittills såg inneslutna såsom vansinnige, i väl förvarade fängelser, genom uppfostrans konst låta förena sig till en trupp fredliga skådespeiare. Med ett slags ironi har deras mästare valt testern Porte S. Martin för deras uppträdande — denna skådeplats, som i sina annaler har att uppvisa så mänga gräsligheter och blodiga bistorier, här, der Lueretia Borgia så ofta beredt sitt gift, der vauliarn de mest djuriske bland rmenniskorna drefvo sitt handtverk, här visa sig nu de menskligaste bland vilddjuren. Mean ser i en bur, med dubbla afdel!ningar, lejonet utsträckt i majestätisk maklighet, med likgiltig, nästan föraktlig, mine betrskta den uppmärksamma boppen, tigern vackert öppna sitt blodiga gap, liksom ville han säga, att fastän tom Kommer han dock ännu ihäg sin bestämmelse att förstöra och sönderslita, och pantherdjuren spatsera upp och ned, liksom i filosfiska samtal. Den fredliga fördragsarmhet, som annars så stridslystna karakterer, här i så nära beröring, ådagaläega, är väl lugnande för äskådarnpe; men likväl sprider sig en rysning af ängslig nyfikenhet i hela salongen, då van Amburgh träder bikom gallret; han sjelf synes någos förlägen, till och med rädd, innan han stigit öfver tröskeln; men sedan han genom ett språng försatt sig midt bland diuren, svänger hon så omkring med sin lilla käpp, att lejon och tigrar, pantbror och leoparder, liksom rädda hundar krypa åt hörnen af buren. Käppen synes hafva samma kraft som ett trollspö. Men herligbeten i van Amburghs välde li r icke i et oblandadt användande af stränghet. Fedan han genom sitt djerfva inträde, gevom sin skarpa blick satt sig i respekt hos djuren, visar han sig oändligt uppfinningsrik i smekningar och vänlighet, och i synnerhet att genom uppväckande f afundsjuka emellan djuren försäkra sig om deras tillgifvenbot och stegra den. Genom en lycklig blandning af godhet och straffande rättfärdighet styrer och leder den evige denna jordens beherrskare, som äro stolta öfver sitt förnuft; för att leda dess öfrige invånare, till och med den inst böilliga, efter sin vilja, ser det ut, som behöfde menniskan blott lära denna konst af Gud. Den kristna legenden tslar om martyrer, som, kastade för vilddjuren i cirkus icke det rinsaste skadades afsinafyrfotade bödlar, hvilka tvertom betraktade dem liksom med ödmjuk vördnad; en gudomlig makt hade trängt in i dessa vilda själar, tämjt dens lusteroch lagt band på deras raseri. I våra dagar förvandlar menniskan, genom sin själs ria drift, de gudomliga elementerna i sitt väsen ill öfverväldigande inflytande på mindre fullkomliga varelser; undret blir ett enkelt naturfenomen och den vackra sagan synbar verklighet. Men likom hvarje uppfinning eggar till ytterligare försök varje afslöjande af en hemlighet inbjuder till upenbarelse af nya mysterier, så skall också svårlisen uppfostran af vilda djur blifva stående på den unkt, dit van Amburgh bragt den, och det må ara den spelande fantasien tillåtet, att redan i föeställningen se gossar af rika familjer promenera å upga lejon, liksom på inridna ponies, kring Eyseiska fälten, och jockeyer på Condorer åtfölja ygmachiner, fulla med resande Engelskor, öfver hö haracaen