Aftonbladet – 8 oktober 1839, sida 2

DV SOVER He fUlev, SUVI KAND DHDemiaes UP de äldre och nyare litteraturen öfver forskningar ne rörande Örienten, dess språk och urkundej Men hvad äfven dan endast populärt bildad kan urskilja, är att behandlingen utgår från e stor och omfattande synpunkt, som hos läsare åstadkommer den tillfredsställelse, men allti erfar vid att se något helgjutet och systema tiskt, och jemväl sprider öfver detaljerna de slags poetiska behag, som alltid lörtare fäste sig vid forskningarne öfver en verld, der fanta sien alltid till någon del måste fylla mellan rummen emellan de få data, som traditioner etymologiska härledningar och lemringar af sto ra naturhändelser tillsammans förmå giva vic handen, och der en författare således till någo! del måste framträda såsom diktare eller skalc i kombinationerna. För att gifva läsaren ett begrepp om arbetets syftning anse vi lämpligast att anföra ett utdrag af inledningen: eJag vågar här försöket, att efter en ny plan framställa taflorna för menniskoslägtets öden på jorden Jag menar icke ny blott genom förening af geo. grafi med historia, hvilket, om ock i vårt fädernes land ringa eller intet försökt, dock har många föregångare, till mer eller mindre vidd, uti utländska författares arbeten, och egentligen utgör sjelfva der urgamla methoden (man påminne sig allenast He rodotos). Men hvad jag kanske med något mert skäl måste kalla nytt, och följaktligen i samm: mån vågsamt. är sjelfva gången af framställnings sättet, hvilken utgör grunden för mitt arbetes in delning och hela schematik. Denna inledning eller schematik ser man i korthet vara följande. Först uppgifver förf. den stora och vigtiga skilnaden emellan en inre Orient och en yltre. Med den förra förstår ban hela det egentliga och stora Asien, grupperadt omkring sin i midten liggande ofantliga Ibergplatå, Central-Asien; så att norrut ligga iSkythernes eller Tschudernes hemvister, österut IChinesernes, söderut Hindufolken på begge siIdorna om Ganges, och vesterut Zend-nationerha, IIsom äro Baktrier, Meder och Perser. Med den lytire Orienten inbegriper förf. Eufrats och TiIgris flodområden, Assyriska och Babyloniska väldena, jemte Mindre Asien och Syriska kusterna. En vidare upplysning om sjelfva planen och arbetets ide lemnas af följande stycke, som slutar inledningen, pag. 7: aGenom Amerikas upptäckt och bringande i samband med den gamla verlders invånare, uppsteg för menskligheten eft nytt Vesterland af större omfång och betydelse än allt hvad fordom hetat Occident; och den gamla kontinenten med alla sina tre delar, Asien, Afrika och Europa, blef nu, sammantagen till ett, helt och hållet en Orient för den nya verlden. Så vardt också den Atlantiska oceanen, liggande emellan jordens begge hufvud-kontinenter, ett nytt Medelhaf, i vertikal mening (med längden sträckt mellan norr och söder), likasom det gamla var och är ett sådant i horizonta? sträckning (mellan öster och vester). Den nya higtorisktgeografiska kropp, som sålunda efterträder Medeltiden, är dem fjerde i ordningen. Vi lefva ännu i den; eller kanske rättare, vi hafva nyss slutat den, och befinna oss på öfvergången till eller i begynnelsen af en femte, så nyligen börjad likväl, att vi om dess karakter väl kunna ana mycket, men ej ega att omtala några afslutade bändelser. Vår med geografi förenade historia sönderfaller således af sig sjelf i fyra delar: 4) det stora Asien, eller det inre och egentliga Österlandet i äldre och nyare tider. 2) Medelshafsverlden, eller det mindre Asien med Eufrat-länderna, Nord-afrika och Syd-europa. 3) Medeltiden; 4) den Nyare liden; hvartill, såsom vi nyss anmärkte, måhända kan läggas en femte, den Nyaste tiden. så vida en verldsepok nu verkligen inbrutit. som, ehuru vuxev på roten af Amerikas upptäckt, dock med så rufvudssklig knrakter skiljer och utbryter sig derfrån, att en ny historisk utvecklingsperiog dermed öljer. Huru härmed förhåller sig kan endast blifa klart genom framställningen sjelf, när vi hunit så långt. Mensklighetens allmänna sträfvande på jorden ar hitintills tydligen gått ut på, att i allt större ch större föreningar knyta menniskorna tillsamnans. Någon större förening kan i detta afseende å jorden icke gifvas, än den, som Jåter sig bildas f folken på jordytans begge hemisferer, den s. k. amla verlden (Asien, Afrika och Europa och den k. nya (norra och södra Amerika Men i den pok, der vi lefva, hafva dessa begge hemisferers ägten ännu hunnit föga längre än att upptäckas r hvarandra. Deras närmare förening till en helet, en enhet, som icke betydde någonting mindre 1 bela vår planets ande!ifsg bringande till en själ: tta tillhör kommande tider. En så universal förring kan ännu icke på långt när vara mer än aid, då sjelfva sammansmältandet af Orient med ccident inom den gamla verlden (Asiens, Afri8 och Europas kultur-sammanbindning) befinner g långt ifrån att vara verkstäldt, ehuru dei redan i sdeltiden grundades och börjades. . t tvenne frågor af egen märkvärdighet måste lemna vår uppmärksamhet: 1) hvarföre den mensksa rörelsen öfver jorden, så väl i odlingens gång, m i stammarnes vandringar, hitintills, öfverhufId och så långt tillbaka vi känna, alltid skett ån öster till vester, d. v. 8. i en rigtning, mottt jordens egen rotation kring axeln? 2) om jorn, och menpniskoslägtet derpå, hvilket i ett sam; utgör planetens ideala princip, skäl eller anlif, kan anses gammal eller ung? d. v. s. om n ifrån sin begynnelse (planetens skapelse) räk