Aftonbladet – 8 oktober 1839, sida 2

Iman på hvartdera stället mottager, så närbe slägtade ting, att det ena lärarståndets eman cipation undan det andra blott bör ansesson en tillfällig, af en förlorad, men derföre ick omöjlig jemvigt mellan båda anbefalld åtgärd Hvad dernäst angår de utvägar. Ins. föresla git för att ansksffa de materiella medlen til företaget, så vittna de åtminstone om god vilj Joch håg att göra uppoffiingar, hvilket vid all företag är ett oumgängligt vilkor: att betylig nog genom dessa föreslagne utvägar kunde vin nas, lider intet tvifvel; men att ännu mera be höfs, emedan det icke nu synes vara rätt: tidpunkten att indraga skolläraretjenster, är äf ven en anmärkning, som vi ansett böra föreg: sjelva artikeln, hvilken härefter följer: Förtjenstfulla skrifter hafva i tryck framträdt för att visa behofvet af uppfostringsväsendets förbättring i vårt fädernesland. Geijer har, om icke nog klart för hvarje blick, åtminstone på ett sätt, som svårligen låter sig vederläggas, framställt skolans emancipation från kyrkan såsom första vilkoret för vinnande af detta syftemål. Från den bögre vetenskapliga synpunkten har han snillrikt, kort och med kristlig ödmjukhet ådagalagt skolans och kyrkans ömsesidiga vinst genom en dylik emancipatiom. För realiserandet af den skönaste ide, torde det merendels vara nödigt att äfven nedstiga till vetandets lägre regioner, d. v. s. ur den praktiska synpunkten söka behofvet af realisation samt möjligheten och medlen dertill — detta så mycket hellre, som verkställigketen beror på lagstiftande makten; och det måste medgifvas, att icke hvarenda partikel af denna makt är ett snille. Men ipnan man tager denna realisation i skärskådande, torde några ord, i anledning af vår rubrik, böra förutskickas. Man har nämligen icke fästat nog afseende på det menliga för kyrkans argelägenheter, att dess lastdragande och egentliga tjenstemäns befordran är icke blott sammanblandad med, utan nära nog underordnad skolans. Man hör mycket ordas om skollärarnes trötthet, oaktadt de hvarje år hafva bestämd ledighet 20 veckor, oberäknadt en eller annan månad eller termin under decenniet, som de kunna hafva vikarius, så att mar om mången skollärare skulle våga det påstående, att han af 10 skolår haft sammanräknad tjenstledighet under de 5: för de ö arbetsåren har han på sin meritlista 20 tjensteår, som vid ansökningar icke tåla 20 veckors afprutning i kollision med den keplan eller adjunkt, som verkligen tjenstgjort i församlingen 20 år — minus 20 veckor. Deremot skulle det väcka ett förskräckligt uppseende, ja, måhända rubriceras som skandal, om någon vågade framkasta den paradoxa hypotesen, att landtpresten på 20 års tjenstgöring började tröttna -icke vid sitt embete, utan — vid sina små inkomster af 2 högst 300 Rdr! en belägenhet, den bam, med de mest sanguiniska förhoppningar kan motse förlossning utur, genom förslag till ett medelmåttigt pastorat först framåt slutet af nästa tjugutal af tjenstår, d. v. s. vid 607:års ålder! — Är detta nyttigt för kyrkan? — Jakande svar härtill kan ingen annan gifva, än den, som med likgiltighet anser kyrkans angelägenheter och, i följe deraf, pastoraterna såsom en pensionsinrältning, der endast tillfälligheten, rekommendationen, relationen, måhända något sämre bestämmer om persionen skall beviljas eller ej. Med de oräkneliga bestyr i civile, ekonomiska och polisärender, som i sednare tider blifvit ålagde patorerne, synnerligen på landet, gränsar det väl temigen till orimligheten, att de efter 50:talet skulle ängre förblifva vuxne sin plats. Också har deröre det välsignade adjunktväsendet blifvit uppfunjet till fromma, icke alltid för orklösheten, utan fta nog för den förnäma lätjan eller okunnigheen och ovanan i embetsgöromål, hvaraf åter följen blifver, att församlingens angelägnaste ärender å som de gå — provisionelt, väl utan serdeles nmärkningar, men också icke i något fortskriande, utan allt blir lappverk; ty sällan stannar en kraftfullare vikarien eller adjunkten på samma älle ett halft decennium, och är ofta dels obehög, dels af andra skäl hindrad att vidtaga några gripande åtgärder. Och dessutom vet man väl, t vigtigare anstalter fordra tid för tillvägabringande, rdnande och mognad: t. ex. fattigvård, skolinrättingar, så maktpåliggande för hvarje samhälle. I annan sida åter, hved psychologisk grund hbar! an för antagande af den satsen, att en skollärare, fö mm, med 20 veckors årlig semester, redan efter U rsta decenniet börjar tröttna vid skollifvet, skalln I en ny bana, med beständiga göromål, som all-b 1 kräfva åtminstone lika mycken ansträngning och S! ndighet, som det ofta nog blott mekaniska förhö-P ndet af piltars lexor, blifva en skicklig embetsan? De vackra undantagen bevisa ingenting mer, att, om desse redan i yngre åren beträdt denna : na, de bade blifvit ännu skickligare, och att såle)lä ; samhället gjort en verklig förlust dermed, att dee! de dubbla åren skull h. e. snarare utkomst — ) fö fa nog bortslösat sin kraftfullaste ålder på en9f! 5, Som, måhända, var dem vidrig och derförefin någon del redan tidigt uttråkat dom. — Men: ttag de dubbla åren, eller änna bättre, skilj be-!d:o drisgsväsendet inom kyrkan och skolan helt och let ifrån hvarandra, och man skall ovedersäglil901 få skickligare både prester och skollärare. Ic9 så många skola då intränga sig i skolan utan erlig kallelse (förmågan kan pröfvas då som Du): Ir: e så många Adjunkter och vikarier skola behöf. Lä , åtminstone för de fattiga kaplanerne, som reHd ! inom mannaåldern finge tillträda ett pastorat således medhunne, att ordna och stadga min A angelägenhet, hvilken vid deras tilltagande år kol behöfde så, mycken ansträngning för sin vård ett uppehållande, hvarigenom Adjunkten ett de nium längre blefve umbärlig. — Att ännu i anaålderns friskhet och styrka erhålla nödig utnst, eget hem och egen bestämd verkningskrets, ne icke det ökar både arbetslusten och duglig en. — Detta blott om emancipationens nödvänhat. Möjligheten och medlen att åstadkomms RR As Vic rer uts pas