Aftonbladet – 7 oktober 1839, sida 3

gjort sig reda för det minsta af hvad wil poluken börer, utan lefde, som poeterna för sed hafva, i den gamla goda tron, sättande sig för nämt öfver medcborgarekall och statsmannafunderingar, såsom allt ovärdigt en Apullos son. Tiden har verkat mycken föräudring hos honom. Han har för ljust hufvud, för att icke förr eiier sednare nödvändigt hafva skolat inse, att det på bottnen af dagens sturmande frågor ligger någonting, som för ingen man bör vara främmande och för intet snille, af hvad slag eller storbet som helst, kan vara ovärdigt att närmare taga i skärskådande. Om han kastat sig in på det politiska fältet, är det likväl ieke, såsom vissa andra poeter anse sig tillständigt, för att med sångmöns knappnals-styng vilja klösa ögonen ur tiden. Lamartine är och har från sitt första uppträdande såsem deputerad varit mera liberal och en tidens man, än sjelf. va oppousitionen stundum synes förstå och mer än de konservative och bofpartiet öppet vilja låtsa om att märka; ban är till och med en verklig demokrat. Men han tillhör det filosofiska och filsntropiska partiet, hvilket yrkar, att man skall kringgå dagens alla små bemödäanden och experimenter, och påstår, att man bör komma förr fram till målet derigenom att gripa saken an, rakt på lifvet, i de stora principfrågorna, och tills vidare låta stundens detaljtressel, till och med dess missbruk och oförnuft, derunder gå sin gång, skolande detta i tidernas längd reda sig af sig sjelft, när blott grunderna väl äro lagda till ett bättre. Hvad dessa män vilja, är framför allt allmän uppfostran, vidare allmän förbrödring mellan folkslagen till gemensamt understöd, och såso:a vilkor härför upphäfvandet af allt slags tull, bearbetande af opinionen emot vapnens och styrkans makt, mot barbariet af stående armåer, 0. S. v. Ingenting kan vara sannare och ädlare än dessa åsigter; det är de, som skola påvyttföda vår verld. Men man får icke handlöst låta det närvarande huset brinna ner, för att ostördt gräfva en brunn, hvilken skall göra en dylik olycka i framtiden omöjlig, utan är det väl rättast, att några armar sålänge ösa ur de små tillgångar, som åtminstone kunns finnas, att äfven mota ögonblickets onda. Det är så de mera praktiske liberale förmena, och Lamartines åsigter stämplas derföre ofta af dem, som icke ge sig ro att betrakta dem ur deras rätta synpunkt, som sväfvande drömbilder, utopier. Hur länge han i kammaren förfäktat dem, har han dock för hvarje session tillvun: nit sig allt mera uppmärksamhet, och möjligt är, att allt hvad han hitvills såsom politisk talare åtgjort, endast är repetitionen till en ganska märklig roll, den han en gång sisom folkrepresentant skall spela. Hans ovana att uttrycka sig extempore låg mycket emot honom vid hans första steg på denna bana. Men som Demosthenes föresatte han sig att blifva talare, kosta hvad det ville, och företog sig att hvarje dag flera timmar, innan ban for upp i kammaren, högtidligt och ljudligt deklamera för sig sjelf öfver de ämnen, som kunde för dagen förekomma; och han har på detta sätt redan till stor del besegrat den första svårigheten. Lamertine är en varm beundrare af Lord Byron, och torde affektera att likna honom i vissa små passioner och fantasier. Sålunda är han till exempel en ytterlig liebhaber af hästar och hundar. Hans stall är alltid på förträfflig fot, och ingen äger kanske i hela Fraukrike vackrare Arabiska fålar än poeten Lamartine. Rapphönshundar och synnerligast vindthundar utgöra hans ständiga omgifning; och det är kändt, att när han är distraherad eler olustig, så att man annars skulle ha svårt att få honom Ull tals, detta alltid lyckas, om man vänter sig till någon af de fyrbenta kamraterna, för att traktera dem med litet gorå eller kaka, då Lamartine genast oemotståndligt ryckes ur sina funderingar och blir den affabiaste menniska under solen. Då hans Fido dog, en gammal irotjenare till vindthuad, var ban nästan otröstlig. Kräket blef efter konstens reglor uppstappadt och balsameradt, samt förvaras, om jag ieke irrar mig, på Lamartines landlegendom Macon. För öfrigt är han, äfvensom Lord Byron en fullkomlig gentle: en vacker figur, och 51 Arla rar , I ir LIN Är ah ite I förfaren i alla ridderliga idrotter. Slutligen 5 och på köpet har han en Engelska till fru. Lamartine äger i sig sjelf icke obetydlig förenhet. Dertill hafva hans skrifier redan inbragt honom 406,060 francs. Hans resa ij Orienten, den han gjorde som en liten furste, med en svit och sauvr-garde af flere hundra själar, lärer likväl af denna summa på ett bräde uppätit mer än hälften. Men så är det honom icke svårt att snart åter gnida in åt sig lika mycket eller sner. Orv. Odd. mA mrptoadaonf FIT LIF