Aftonbladet – 7 oktober 1839, sida 2

luedan meddela, dels derföre, att den, ehuru ej innehållande något egentligt nytt, inom ett kort och sammanträngdt utrymme upptagit många af de besvär, öfver hvilka den svenska landuuanInen har skäl att klaga, men dels äfven derlföre, att man deri tröffar en ofta börd sats, Isom vi anse påkella några korta enmärkninrgar. IDen lyder sålunda: Som ett tveeggadt svärd går tidens anda genom Ide närvarande formernas märg och ben och iutar Iså länge i fortskridandets lurar, till dess murarne Iför det stationära tillständets kyffen ramla samt Ide derinom befästade gamla bruken skingras, som lagnar för vinden. Men, besynrerligt nog, gäller Ifrågan i vårt land för det närvarande mindre det I praktiska lifvet och, jemförelsevis, mera teorien för samhällsskickets omstöpning, hvarom det ordas stundeligpen utan resultat och utan att det ännu finnes någon opinion, nog öfvervärande, för att kunna omkring sig koncentrera de öfrige. Man Ibesipnar måbända icke nog den sanningen, att en allmän medborgerlig anda, en vida spridd och lifligt uppfattad känsla af rättigheter och krafter, i I mycket ersätter frånvaron af goda institutiener och banar väg för deras antagande, samt att dessa bättre institutioner, uten public spirit, äro föga annat, än ord på ett främmande språk, till hvilka klaven saknas. Men om den är en sanning, att denna allmänna anda börjat slå sig ned förestädesvis hos medelklassen, så tillhör det också hvarje god patriot, att upphjelpa denna och med detsamma utvidga samt lyfta det förre; och om vidare landtrmannen är medelklassens, liksom nationens kärna, så kon men ej egna pog uppmärksamhet åt dess ställning till s:aten. Derpå tänka mänga och en och annan skriftställare eller riksdegsman citerar strofer ur folkets magna charla; men massan tiger och lider, ehuru ostridigt är, att de förre, den sednares understöd förutan, äro ropande röster i öknen, och eburu det är ett axiom, att landtmannen icke blott är hå.dast beskattad, utan äfven i nägra andra sfseenden sämst lottad. Såsom hvarje annan medborgare, får han skatta för sin person och förmögenbet, ech så till vida äro fordringarne rika; men derutöfver tillkommer honom att underhålla nästan bela armeen, — ehuru sådant borde tillhöra alla individer, icke blott en viss kast i samhället, — att anlägga och vidmakthålla vägarpe geBom landet, — ehuru tungan deraf borde fördelas på dem, som begagna vägarne, på sätt utom lands är öfligt, — att bestrida kungs-, krono-, hålloch reserveskjuts för en nog ringa penning — ehuru, efter all billighet, staten borde öfvertlaga slika bestyr eller åtminstone skaffa bonden en tillräcklig skjutslega, kanske likväl mest af den högst uppsatte och mindre af de andre, emedan den förre begagnar, liksom ett privilegium, att först låta längst vänta på sig och sedan köra oskäligast af alla — och att slutligen underhålla en oräknelig skara af illa lönte statens tjenstemän, — någon gång derigsnom befordrande växtligheten af riset till sin egen rygg. Direkt känner således landtmannen aldramest hvad skatt och tunga vill säga och indirekt fulländes hans betryck af en oklok spanmålslagstiftning, genom hvilken för sädesprisernes fluktuation ingen gräns sättes — af varierande åsigter om sättet att bränna bränvin, — ehuru orter finnas, som, denna binäring förutan, s2 sina ladugårdar gå under, — af despotiska bränvinsförbud och tillfälliga tillåtelser tullfritt införa säd, till och med potatoes, hvarigenom ett kors strykes öfver alla ett klokt förutseendes beräkningar, — och af en oskälig tull på vissa utifrån inkommande förnödenheter. Vid betraktande af detta allt framstår nödvändigheten att öfvergå från ord till sak. En rikedag är för handen, — kanske också en räkenekapsåeg; men säkert skall den i gagnelighet för landet icke öfverträffa sine föregångare, om folket endast äro åskådare. Äfven det och snarast det mäste verka eller åtminstone vara den reserv, på hvilken representanten med säkerhet kan repliera. Tvifvelsutan skola frågor om det betungande i Jandtmannens ställning äfven väckas; men i vår tro borde dessa understödjas af en stor petition till representationen eller Honom, som mer än en gång offentligen lofvat att böra folkots långsamt mognande önskningar, och från hvilken eller understödd, af hvilka hvarje större reform naturligast tar sig fram, — en petition, hvars bundradetusentals underekrifter kunna väcka vederbörande till besinning af den sanningen, att, när folket vet hvad det vill, så mäste man ge det rätt, om det icke skall taga sig den. Att samla underskrifter, är lämpligt, då folket, för utseende af sockenfullmäktige in riksdagsmannaval inom ett par månader somias. Upp derföre J fosteriandets värdige söner, — vännerne af en i godo uppgjord reform, vänner af rättvisa, hatare af godtycke och gamria bruk, som ej hafva skäl med sig! Ställen er i spetsen för lacdtmannens betryckta sak! Han är landets märg: dess väl är landets väl! Hjelpen honom och han skall bjelpa er tillbaka. Det är, såsom uti ingressen nämndes, ingalunda sällsynt, att böra redlige och annars upptyste personer lika med denna artikeis författare klaga deröfver, att man fäster sig för mycket vid teorierna för samhällsskicket och för litet vid adet praktiska,, samt att många acitera strofer ur folkets megna charta, under det meassan tiger och lider, ehuru det är ostridigt, att de förre, den sedneres understöd förutan, äro ropandes röster i öknenp. Denna klagan är fullkomligen grundad, så vida de, som sysselsätta sig med teorierna för cch yrka reformer i otjenliga statsrrättningar, endast se på detta, och anse det icke vara värdt att försöka nigoriing för det silmänna hästa under de former, som finnas; y då skulle aan ja hänskjuta all förbättring 22 ATP os oc a 2 MH