bokstäfverna, lästa nedifrån uppåt, ordet vördnad; hvarefier dedikationen slutar sålunda: aGud bevare Eders Excellence! Med djupaste Vördnad bar äran ull jordlifvets sista framhärda Min Nådigste Herre! Eders Excel ences Aller Ödmjukaste tjenare CARL GUSTAF LINDBLOM; Smalandus; Minister Verbi Diviri et. Adjunetus Sacri Minmisterii Gotlhoburgensis. Ännu märkvärdigare än sjelfva dedikationer är likväl slutet af den ofvannämnda annonsen som författaren insatt i tidvingarna. Det heter nemligen der: aGerom ämnets bögtidlig. bot, samt sorgfälliga bearbetning och afbandlande vill man hopras, det denna predikan skall egna sig väl den Höga, Adelmodiga och menniskoälskande Dignitairen.n Om man å ena sidan icke kan annat än känna medlidande med en prestiman, som länge kämpat med motgångar och söker eit brödstycke för sig och en talrik familj, så kav man å den andra svårligen annat än äckias åt ett smicker, som i lighet och krypande går änds derhän, att lägga sjelfva religionen för Braheväldets fötter och söka begegna det för menniskotankan mest upphöjda, såsom cn trappa till bofguustlingens spticharmbre. Det är imedlertid eit talande bevis, huru långt opimonen om favoritväldet sträckt sig ned i de allögsnaste landsorter, då en prestman på detta sätt i offentligt tryck presenterar sin predikan at stället för betyg öfver pastoralexamen, hos Riksmarskalken ovech General-Adjutanten för ar cen, och med den största naivetet anhbiller, stt han täcktes hafva sökanden i åtanka vid det regala pastoratets bortgifvande. Hvar är då den konstitutionella regeringen? ERE Uti åtskilliga tidningar har msn nyligen sett inryckt en uppsats af Direktionen för B:ohyggnaden i Halmstad, med anhållan hos menniskovännen om bidrag till den genom den intraffsde vådelden uppbrända brons återuppbyrgande. Jemte det vi uppriktigt yttra vår önskan om framgång åt denna begäran, helst då ärnu 40.000 Rdr skuld lärer återstå på den förra brun, kunna vi icke undgå att fästa uppmärksamheten på den skildring, som artikeln lemnar af tillståndet i orten: cAllmogen,, heter det, utill största delen på ofria hemman, tryckt af en flerårig missväxt och starka gärder, befinner sig för det mesta i ett utfattigt tillstånd. Mången, ännu ej fi från den gamla taxeringen, skulle troligtvis af den nya. som förestår, drifvas från den torfva, som i alia tal gifver en knapp bergning. I förändroede uttryck äger ungefär samma förhållande rum med fler af Stadens innevånare, som i sira skuldsuttu ko jor med möda lifnära sij. Icke för dem, i Staden eller på Landet, som äga förmåga att utgöra sina bidrag, anropas den allmänna välgörenheten — men för dessa, hvilka det skulie kosta mjölet i skäppan, och måhända gifva tiggarstafven till tröst — för dessa, Adle Menniskovänner, vare ej böner s ord förgäfves spillda! Då denna beskrifning på det b: tillståndet kommer från en kommunal-zu tet, icke från någon enskild, och siledexs na anses grundad på fullkomlig sakoch oh kännedom, torde den förtjena att sammen tålle med de lysande beskriningar, sem man er c lanåt får se från ett visst inflytelserikt foten och hvarmed det söker göra den förestallvicy antaglig, att Svenska folket ännu kan tila he tydligt mera i skatter.