och dessa små älskvärda plantor, af hvilkas jolier och smek han nyss, som hela verlden sett med egna ögon, varit så lycksalig, rymma bort, säger jag, med en liten aktris, dansös eller grisett, jag vet icke hvilketdera.. Det talades snart i hela staden om ingenting annat, än Victör Hugos försvinhande, en och annan tidning glunkade till och med ett ord derom i halfförtäckta ordalag. Andra förnekade deremot saken på det bestämdaste, eller sökte blanda bort korten derigenow att insinuera något dylikt äfventyr om en annan person. Det vissa är imedlertid, att Victor Hugo i flera månaders tid med sin sköna genomströfvade provinsern2, hvarunder ingen menniska hade reda på hvar han befänn sig eller livad han företog sig. Ändtligen, vare sig att detta anfall af cromantisk extravagans hunnit sin krisis, eller, såsom några förmena, han på den korta tiden förstört så mycket pengar, att han behöfde åter komma i ro och skrifva, hände det sig, att poeten började vända tankarna på hemmet; och lika oförmodadt, som han försvunnit, befans ban sålunda en morgonstund tillbaka på sin skrifkammare. Jag wet icke, huru och på hvad sätt han nöjaktigt vetat att förklara för sin kära hälft denna snöpliga bortvaro eller lyckats stifta förlikning, men berrskapet bor imedlertid som förr i samma hus, ser folk tillsamman och låtsar, med ett ord sagdt, -om ingenting. Det är sannt, att den lilla mamsellen) bor för sig icke långt derifrån; och bor som i ett dockskåp, hvartill förmodligen, om man skulle räkna, åtgått en god mängd af dessa famösa Hugoiska dlöndörrar, dyrkar, giftflaskor och likkistor i så och. så många akter och tablåer, realiserade i klingande recettbelopp: Men det lär äfven vara sannt, att Chärles Nodier, waf akademien, med sin lärdom förljufvar för fru Hugo de stunder, då hon är öfvergifven af sin man. Följden af allt detta var imadlertid, för att återkomma till . Vietor .Hugoy,. såsom -anförare för den romantiska skolan, att afunden och förtalet, som han hittills, så länge hån som enskild man stod ren, hållit på vederbörligt afstånd, numera hade fått öppet fält för sina anfall, och att en hel hop folk, som i striden mellan den gamla och nya skolan, af aktning för hans personlighet hållit sig neutrala, eller, genom tjusningen af densamma hållits intresserade för hans sak, härunder drogo sig undan och snart öppet ställde sig på motsatta sidan... I samma stund skandalen slagit sig öfver hans medborgerliga existimation, ansåg man honom, visserligen orätt vist, till spillo gifven äfven till sin auktorliga, och detta slags kritik; ;somr;jag villskalla den lilla, tog sig nu före att sönderhacka hans,sånggudinna, utan åtskilnad likt och olikt, öfver hela dess arma lekamen. . Hade nu Victor. Hugo. uppträdt med en: annan eNotre Damep, att tysta munnen på de: belackare, :så hade saken visserligen ieke ännu varit så farlig. Men till hans otur hörer, att han just i denna tidpunkt, liksom skrefve han numera invita Minerva och rentaf på trots, skulle hopa på hverandra endast medelmåttiga produkter och, snart sagdt, den ena syagare än den andra, Under så kinkiga omständigheter har den arma skalden gripit till utvägar, som man skulle trottvara undersen-VictorsHugosvärdighets--Hancharzhär och der i jurnalerna instuckit unga män, ordentligt besoldade,. att. vid alla tillfällen -.stå på sin herres bästa och. gilva ett försåtligt styng, hvarheldst någon hans rival. eller motståndare vågar sig fram. Man kallar dem i salongerna Vietor Hugos ascorpions,. Dylika Victor Hu gös skorpioner äro t. ex. Theophile Gautier, som skrifver feuilletoner i La Pressen, Cassagnac, som äfvenledes der och annorstädes har ett finger inne, med. flera andra. För att hålla dessa unga och hoppfulla scholares i jemn påminnelse om, hvad de äruv sin öfversteprest skyldige, och att oaflåtligt kunna göra deras uppfostran och ingifva dem de rätta begreppen, höll Vietor Hugö ev tid för dem daglig taffel hemma hos sig. Der lefdes kräsliga och lefnadslustigt, såsom man kan föreställa-sig ; men på det att saken icke måtte se alltför underlig ut, och någon pretext skulle; finnas att dölja verkliga ändamålet, hette detattherrarne voro inackorderade i pension bourgeoise,, och de erlade härför två francs: om dagen; en. lumpen styfver, hvarmed icke förrätten var betald. Jag tror, att dessa middagar likväl nu upphört. Det är Säkerligen : förhastadt och falskt att, såsom några synas böjda att göra, antäga, det den romantiska: skolan redan lefvat. Dess litteratur befinner sig väl i ett tillstånd af öf: vermättning, och ingenting är naturligare, så som den frossat och, med förlof sagdt, lefvat. liderligt en mängd af år. Men ungdomen, som kastat dan 3 ntcväfningen. skall äfvran rädda