Aftonbladet – 28 september 1839, sida 3

kunna upptäcka en ännu oupptageu ö med vatten och palmträd och der gömma sig unden sine plågares ögon. Men det dröjde icke länge, förr än en ryttaretropp från det närmaste Turkomanniska lägret upphunnit de flyende, hvaraf flere afdelningar i vår närvaro drefyos in på Nasirens öfver Monfalut borggård. Alla voro barfotade; endast qvinnorna hade några slarfvor lindade kring medjan, men karlar och barn gingo helt och hållet nakne, En och annan hade en platt liggande linnemössa på hufvudet. Men hvilket uttryck röjdes ej i dessa eländigas anleten! Bespisade med bröd och öfver natten likt en boskapshjord inspärrade på borggården, blefvo de dagen derpå, af samma ryttarepiket piskade tillbaka till de öfvergifna kojorna för att börja sina arbeten ånyo och med förökad tyngd. ståthållaren hade förskjutit dem något penningar, för att köpa utsädeskorn, hackor och plogar, med hvilka de skulle afbetala de nya och gamla skulderna. Sådana uppträden , sade man oss, voro någonting alldagligt der i landet, och på vår fråga, om man alls icke hade något medlidande med desse beklagansvärde , svarades det, att de visserligen hade ett svårt öde, måste arbeta mycket och betala mycket, men i sjelfya verket voro de ändå endast Fellahs, och således af en vida mindre ädel och mindre fin stam, än deras herrar: Osmannerne. Har Semilasso aldrig sett, huru man i Egypten gräfver kanaler eller rensar dem sedan de blifvit uppgrundzde ? Man drifver, efter bebof, män, qvinnor och barn från nästgränsande byar eller från hela district tillhopa, och låter dem utan verktyg, uten bröd och betalning under hugg och slag af flodbästpiskan, ofia utan uppehåll från morgonen till aftonen förrätta arbetet. Här går det icke till som i Vesterländernpa, långsamt och afmätt, utan i stormsteg och i sex åttondedels takt. I palmkorgar eller tygslarfvor bortbäres i fyrsprång den uppgräfda jorden under beständiga påminnelser med käppen, ty Turken tror, att det kunde gå änuu fortare och bättre än det går och att en Fellah alltid måste ha stryk. Tyste och pustande skynda qvinpor, till och med ättaåriga barn framåt med sine korgar på hufvudet eller på skuldrorna under ständiga piskslag, som de på vissa afstånd uppställde pådrifvarne mekaniskt utdela åt deförbispringande. Sålångt går, särdeles i öfra Egypten, ofta omenskligheten å ena sidan och tålamodet å den andra, att man låter de icke eps med bröd försedde bönderne försmäkta och dö af hunger, ansträngningar och misshandlingar, vid murarna af rikt fyllda förrådhus. Det faller den välfödde Turken alls icke in att äfven en Fellah kan behöfva mat. Vi tro gerna, att Paschan icke befaller alla dessa ohyggligheter, men khan hindrar dem också icke, hvilket kommer för det arma folket på ett ut. Han känner alltsammans, men vet också, att han blott för sådant pris kan erhålla blinda verkställare af sin vilja. Under dylika omständigheter är det ej att tvifla på en i Egypten allmän beräkning, hvilken sätter två tredjedelar af dei Nildalen förekommande dödsfallen på räkningen afhunger och misshandlingar. Man vandre ut i byarna och tale med dessa menniskor af Arabisk stam, om den nya civilisationen och Mehemed Alis lycksalighets-theori, och deras svar skola utgöra de bästa kommentarierna till Semilassos välluktdoftande berättelser. Den som närmare känner saken skrattar deråt. Ännu mer än vi, skrattar säkert Vicekonungen sjelf åt den Lausitzske ädlingens lakej-enthusiasm och verkligt apittoreska, Jättrohet, hvilken uppbjuder alla sin retoriks konster, att öfvertyga Europeerne om en förvaltnings välsignelser, hvars hårdhet, förderfiighet, orättvisa och outhärdlighet icke sällen i förtroende erkännes af sjelfva dess verktyg. Härafslute man, buruvida i dep Egyptiska bondstugan någonting kan kännas af hemfridens, af det husliga lugnets och familjebandens tröstande känslor. Måste icke dessa utbungrade, svartgula och förtärda varelsers blod, vid åsynen af sine gödde, i guldbroderadt siden klädde bödlar, förvandlas i en sjudande lymfa och i stället för menniskoväsen slutligen alstra en slägt af demoner? Hvem tror på allvar, att med sådana elementer ett varaktigt välde i våra dagar kan stiftas? Vårt tidebvarf tål ej mer ett rike, hvars grundval är en menniska med gisseln i hariden. Sjelfve Osterländningarne äro uttröttade och läran om ödet kan icke ens längre trösta dem. Moan vilt i detta himmelsstreck jemväl äta och i stilla beqvämlighet någon gång njuta lifvet. Mahomedanrerne vilja ha lugn och !aglig äganderätt, ty deras tid är oåterkalleligt förbi, och de känna sjelfve, att Europas glödande lifsström förbränner dem. Det sämsta man i Orienten kan önska, är beherskarenas, och särdeles Mehemed Alis sjelfständiga fortfarande, ty detta vore att önska den glödande ökenvindens oupphörliga fläktande. — M—L — Trenne rysliga mord. Från Neapel skril