Aftonbladet – 28 september 1839, sida 2

1 och Uskare-llvets upphörande), som adel upptistod. Hos hvarje folk, hvars historia man föl-Ijer långt tillbaka, synas skymtar af en dylik -linstitution, af en till antalet inskränkt kast, -jsom tillvällat sig all makt och trott sig ensam vara nationen, under det mängden blott ansågs som tvåbenta last-djur. Tusentals gånger är detta förhållande historiskt utveckladt, och vi vilja icke fästa oss dervid, ej heller vid den lika allmänna iakttagelse, att ehvar helst verkligt samhälle i högre betydelse begynt utbilda sig, har upphäfvandet af den privilegierade kastinstitutionen varit ett af de första ämnen för folkens sträfvande. Och hvad ett till klarare :) begrepp sig höjande folk vill, det kan svårliti gen i längden hindras. Följden har således varit, att hos hvarje sådant folk är adels-institu-Jtionen undergräfven , och endast ett ihåligt I stomme står qvar, hvilket ser ut att vara nåI gonting, men i sjelfva verket är kraftlöst och faller vid första vindstöt. Det står endast geInom en död bokstafs kraft; men andan har I flytt. Vissa attributioner finnas ännu, som gifil va adeln ett sken af makt; och detta sken unI derhålles af vissa fördomar, isynnerhet hos reI genterna. Men den makt, som sålunda de faI eto finnes för ögonblicket, ligger icke mera in:jom adeln sjelf, är icke en inre, kompakt kraft, I såsom i dess lysande dagar, då en privilegierad J kast gjordes nödvändig och naturlig genom samd hällets belägenhet och bildning. Bland de attributioner, som ännu i de flesta Europeiska länder äro bevarade åt adeln, synes lingen verklig vilja så länge hålla sig uppe, som Trättigheten att, såsom ett privilegieradt stånd, I deltaga i lagstiftningen. Huru och på hvad ostensibel grund detta deltagande utöfvas, är en fråga, som mindre J tages i betraktande, än den förtjenar. Adel som adel! adelig representation som adelig representation! så tycker mängden; men en oI fantlig skilnad finnes dock, som den närmare forskande icke kan undgå att se. Mellan Länsadel och Namn-adel finnes knappast någon jemförelse, då de betraktas såsom politiska institutioner. De länder, der länsväsendet fullständigt och konseqvent utbildades, blefvo helt och hållet indelta län, så att ingen annan jordägare fanns än länsmän, d. v. s. adel. Denna var således ingenting mer och ingenting mindre än de besulne inom nationen; uppkomsten af hvad nu utgör nation, var ett intrång. I andra länder åter, der länsväsendet icke kom till bestånd och utveckling, t.ex. i Sverge, var just adeln intrånget. Det genom rust-tjensten uppkommande frälset var icke konstant och fixeradt; egendomen var frälse, så länge den afrälstes) genom denna tjenst, men förlorade sin frälsenatur, då ägaren ej mera fann sig vid att rusta. Så förhöll det sig äfven med personerna; och det var en tillfällighet, icke en laglig institution, som vid vissa egendomar slutligen fästade frälse-naturen eller vid vissa slägter adelskapet. Endast småningom steg det befintliga upp till en stadgad rättighet; och eget är, att nationen nästan oupphörligt protesterat mot det sednare och betraktat det såsom inkräktning, då deremet läns-adels-inrättningen, hvarhelst den konseqvent infördes, blef en allmänt erkänd lag. Vår namn-adel måste osaflåtligen kämpa med den öfriga nationen om både sina personers och sina egendomars privilegier. I läns-länderna är en dylik kamp otärkbar utan komplett revolution. . Behåller man denna olikhet skarpt i ögat, så finner man också lätt skilnaden mellan de bå da olika adels-inrättningarnes lagstiftningsrätt. Ett land, som helt och bållet är indeladt i adliga län, kan väl icke stifta sina lagar, utan att jordegendomens ende innehafvare deltaga deruti; ja, koappast är det att undra på, om de ensamme rTepresentera i början och innan någon annan sorts egendom gör sig gällande. Afven sedan detta inträffat och åtskillige andra intressen uppvuxit och blifvit mäktiga, måste läns-adeln bibehålla en betydande röst i national-församlingen, så länge han innehar, om ej alla, åtminstone ganska många af egendomarne. I sådana länder är det följaktligen icke i det hela adeln sjelf, utan egendomarne, som representeras. Om t. ex. Englands förste Eord Hertigen af Norfolk) är en Howard eller icke, så förblifver innehafvaren af detta lordskap och de derifrån oskiljaktiga egendomar lika fullt