Aftonbladet – 28 september 1839, sida 1

UTRIKES. ORIENTEN. Porten har erhållit den oroande underrättelsen, alt upproret bland Kurderne utbreder sig allt mer och mer. En stor del af de turkiske trupperne i lägret vid Malatia och en del af den irreguliera milisen från Trapezunt bade förenat sig med rebelierne. Vicekonungen af Egypten påstås, genom sina agenter, hafva varit den, som skaffat Porten denna nya förlägenhet pi halsen. Under den stiltje, som inträdt i händelserna i Konstantinopel, medan diplomaterne vänta på sina instruktioner, kan det vara interessant ait böra hvad personer, som haft tillfälle se sakerna på närmare håll, tänka om dervarande ktällningar och förhållanden,. Vi meddela i sådant afseende en korrespondens-artikel från nämnde stad, daterad d. 24 Augusti, och hvilken löses i Leipziger Allgemeine Zeitung, så lydande: Vi stå på en sjudande vulkan, hvars uppstigande rök för nagon tid bortblåses af diplomatiska vindar, så vidt möjligt; men till de krafter, som hemlighetsfullt arbeta i det inre, tränga de icke. Naturen fullbordar sitt verk, utan att fråga efter menniskornas kortsynthet. Naturen, icke Mohammed Ali, har bestämt det Osmanniska rikets öde. Dagar och veckor var det möjligt att göra sig illusioner, och att vänta underverk af de stora makternas förkunnade enighet. Det öfvertagna förmynderskapet syntes så storartadt, så oöfvervinnerligt, att motstånd deremot förklarades för vansinnighet. Försäkran om detta förmynderskap var dock måhända endast beräknad på, att vänja den 0oroliga andan i Europa, att icke i Orientens trassel se anledning till ett allmänt krig. Vicekonungen af Egypten, som var bättre underrättad, visste att den der enigheten emellan makterna var en omöjlighet, emedan hvarje makt hade sin serskilda afsigt, som stridde emot de andras; han visste, att de förenade diplomaternas not medgaf tolkningar i helt oJika anda; att han hvarken hade att frukta en kombinerad flottas inlöpande i Alexandrias hamn, hvars befästningar, i förening med naturen, skyddade. densamma derifrån, ej heller en landstigning af Fransmän eller Escgelsmän i Syrien; slutligen, att i fall Ryssar landstego i norra delen af mindre Asien, så ckulle de änlock icke komma åt honom, men dererot ofelhart gifva anledning till ett krig emellan Ryssland och två eller tre andra mekter, alltså astedkomma en ändlös inveckling, hvilken skul:e öppna utsigt för honom (Mobzmmed Ah) att al den ena eller andra krigförande makten helt artigt blifva inbjuden till en allians. Han lät olltså icke förskröcka sig, så säkert nan ån räkpat derpå. En af mina vänner, som nyligen var i Alexandria, hörde der omtalas, att Mohammed Ali yttrat: cHan visste att vederbörligen uppskatta hotelser af makter, som hade armåeer, icke för att föra krig, uten emedan de fruktade krig. Divan sjelf börjar inse, att hennes räkning på utlofvad bjelp var förhastad. På hennes förfrågningar bos diplomaterne svara desse i skrufvade fraser. att de önnu icke fått ff rågra instruktioner. — Föreslår Divan, att den Brittiskt-Fransyska flottan måtte visa sig för I Konstantinopel, så protesterar Hr Butenieff derJ emot; och amiral Stopford, som kom bit en