Aftonbladet – 25 september 1839, sida 2

som sjelf uppträdt mot Sandegren under saken fortgång, e) allenast hade erkänt räkningarne hvilka han, utan anmärkning, betalt och der igenom gifvit ej blott ett lagligt, utan ock et moraliskt vitsord åt rigtighetn, så vida mar ej vili förutsätta det, snart sagdt, otänkbar. siarivet och oordningen i dess affärer, att har ej vetat hvad han begärt, fått och betalt, ehurt han dagligen och minuiligen kunnat af mothöc kerna, inrättade endast ovch allenast för kon troilen, få upplysning om debiteringarne, Lika märkvärdigt är ock, att Pettersson ec sjelf uppgifvit något af Sandegren begånge fel, och ait han, vid första lörhöret i Kongl Polisksmmaren, dit han blifvit kallad, ehun man skulle tycka, att en afslutad liqvid är a en civil rättegängsbeskaffenhet, och en ensal emellan parterne, hvarmed Kongl. Poliskamma: ren ej baft att skaffa, oförställdt yttrat sig c hafva anledning till anmärkning och klagan hvilken först tillkommit, sedan ban blifvit be: arbetad, och möjligen lockad af begäret aut såsom gåldenär till Sandegren, undgå betalnings: skyldigheten. Ett så beskaffadt uppträdande förtjenar i sanning ej heller någon serdeles uppmärksamhet. Öfverstrykningar och förändringar uti en bodkladd äro oskiljaktige från all minuthandel, och ofta vållade af varureqvirenterne sjelfve, på sätt Hr Garfvaren Westin förklarat, och vidare kar styrkas af tusende vittnen, de må vara minuthandlande eller afnämare. Deruti ligger således icke något ovanligt, icke något hvarken moraliskt ellei juridiskt orätt, som kan föras Sandegren till last Insändaren bryr sig dock ej om Sandegren, och den utgång, som frågan, i anseende till honom. kan få — detta är en underordnad sak — Insändaren ifrar för ordning i lagskipningen, säkerhet under lagen, och att hvarje samhällsmedlem skall. i hvilket tillstånd han må befinna sig, åtnjuta den rätt, lagen tillerkänner honom, och vara säker. att ej, genom maktmissbruk och gynnade intriger, falla ett offer för en oväns och etttjenstehjons hat. Ifrån denna synpunkt är det samhällets och hvarje individs rätt, som är i fråga. Att fråntaga en medborgare dess dyrbaraste och mest vigtiga egendom, utgörande den grund, hvarå dess handel och förmögenhet hvilar, awvt beröfva en handlande dess i lag, med en hittills aldrig kränkt helgd, skyddade bokföring, för att deruti kunna uppleta och förskaffa sig materialier till anklagelser — att bevaka dess person, ställa vakt för dess hus, innan någon angifvare är känd, icke något beskrifvet brott anmäldt, och innan någon undersökning blifvit hållen — att företaga denna angående afslutade liqviden enskildte personer emellan, hvaröfver någon klagan ej blifvit anförd — att kalla, och derigenom liksom tvinga den ene medborgaren, att, emot sin vilja, uppträda som anklagare emot den andre, och i detta afseende låta en bandlandes böcker ligga öppne i Poliskammaren, ett mål för nyfikenheten och otillåtligt granskningsbegär, och att icke inskränka undersökningen till något, till tid och beskaffenhet, uppgifvet fel, utan utsträcka den till en anklagads hela lefnad (och ho kan då vara beståndande?), äro grofva lagöfverträdelser, juridiska inbuggningar, så mycket vådligare, som de lika lätt kunna träffa den skyldige som den oskyldige; men desse få sin fulla betydelse, såsom våldsamt ingripande i allmänna säkerheten, då den person, som begått dem, lemnas tiilfälle att, som domare, och genom en olaglig och inqvisitorisk undersökning rättfärdiga dem. Det är något karakteristiskt i denna rättegång, som alltid skall väcka uppmärksamhet, och vittna om tillställningarne deruti. Sandegren, som, utan medvetande af fel, oförmodadc såg sig blottställd för batet af sin bodbetjening och godtycket hos domaren, men sjelf obekant med lagen och dess former, valde till biträde en ung man, åt hvilkan han lemnade sitt förtroende, som denne ock emottog. Utaf den förbindelse, som uppkom af aftal och ingångne pligter, borde Sandegren kunna med skäl påräkna det lofvade skyddet, så vidt det öfverensstämde med lagen; men, om han än kunnat bedraga sig i denna förväntan, har han dock aldrig kunnat föreställa sig, att denne man skulle, på sätt det hållne polisprotokollet utvisar, hvilket dock Sandegren anser felaktigt, uppträda som en anklagare, bittrare än sjelfve bodgossarne, och, utan annat tänkbart ändamål, än att förvilla omdömet och förolämpa den, som obetänksamt lemnat sitt förtroende. Denne unge man skall dock vara en kunnig och adtad , fast, underordnad tjensteman i Kongl. Hofrätten, der han söker sin befordran. Hvad har väl då kunnat förmå honom till ett förklarande, som står i så öppen strid med begreppet om anständighet och pligt ? (Slutet följer.) — Vi anhålla om läsarens serdeles uppmärksemhet för den i närvarande nummer fortsatta artikeln: Semilasso och de Egyptiske Fellahs, AN. oo ooo MP 8 åE Iman fee oo fe 0 Jaa Af An