SCHWEITZ. Man påminner sig hvilken utomordentlig sensation, den bekante theologen Dr Strauss kallande till en theologisk profession vid universitetet i Zäörich, förlidet år, väckte hos presterskapet och landtfolket inem kantonen. Ropet att religionen komme i fara, i fall denae man finge undervisa ungdomen, blef så starkt och hög!judt, att regeringen nödsakades gifva vika för detsamma, och förklara det beslut upphäfvet, som förordnade Strauss till lärare vid universitetet. Sedan dess har en så kallad aTroskommitlt, bildat sig inom kantonen, hvilken egentiigen tyckes hafva haft för afsigt, att balla intoleransen och fanatismen hos den stora hopen vid li, och söka bereda maktens öfvergång i andra bhänler än det nu varande stora och lilla rådets, hvilka i allmänhet skola vara sammansatta af upplysta och frisinnade män. Regeringen, d. v. s. lilla rådet, hade nyligen funnit sig föranlåten att förbjuda alla sådana sammankomster, till hvilka kallelse utgick från den så kallade troskommitten, och hade äfven låtit aktionera trenne af kommittens ledamöter, hvilka undertecknat en protest emot detia regeringens beslut, hvilken protest ansågs innehålla uppmaning till uppror. En stark jäsning uppkom i anledning häraf bland landtfolket, och troskomritten utskref en stor sammankomst af deputerade från alla kommuner inom kantonen, till Kloten d. 2 dennes. Regeringen i Zärieh förbjöd väl icke denna sammankomst, men iabeordrade trupper till staden. Detti synes hafva ännu mera ökat oron i sinnena, hvartill kom ett utspridt rykte, att regeringen ämnade vända sig till landtdagen, hvilken nu är försaanlad, med begäran om kantonens besättande af Edsförbundets trupper. Så stodo sakerna då s mmankomsten i Kloten ägde rum, och bivistades icke blott af de ditkallade deputerade, utan af folket i massa från flera trakter. På troskommittens försäkran, att folket kunde trygga sig dervid, att kommitten skulle med mod och ståndaktighet försvara dess rättigheter, skildes folket fredligt åt, utan att begå några excesser. Men då några dagar derefter rykte uppkom, att främmande trupper redan voro i anmarch för att besätta kantonen, började stormklockan gå i flere församlingar närmast staden Zöricb. Flere tusen menniskor, dels försedda med vapen dels med knölpåkar, satte sig i rörelse emot staden, och kl. 5 om morgonen d. 6 dennes stodo de der utanföre, med presten Hirzel i spetsen. Regeringen utskickade tvänne deputerade för att lugna folket, och upplysa dem om oriktigheten al det utspridda ryktet om kantonens besättande. Det var dock nu för sent att hejda strömmen; folkhopen förelade regeringen tvänne timmars tid att afbjelpa deras besvär, men då regeringen icke kunde gå in härpå, så ryckte landtfolket in i staden, ordnade i leder och under afsjungande af psalmer, anförda af den ofvannämnde presten och en annan ledamot af iroskommitten, Dr Rahn Escher. De ställde kosan direkte åt tyghuset, men stötte under. vägen på ett detachement dragoner, med hvilka de kommo i handgemäng, och måste draga sig tillbaka. Infanteri började nu äfven skjuta på folket, och 8 personer skola dervid blifvit dödade och 46 blesserade, bland hvilka sednare en rådsledamot, Hr Hegetschweiler. Regeringen gaf nu befallning, att striden skulle upp aöra och militären genast draga sig tillbaka. Härpå besatte landtfolket, som imedlertid erhållit ytterligare förstärkning, kasernen. Arsenalen innehades af borgarmilisen. Klockan 12 middagstiden var alt åter lugnt. Dragoner och infanteri drogo sig ur staden, de förre icke utan stor fara för sina lif, emedan förbittringen mot dem, hvilka först brukat vapen mot folket, var ganska stor. Troskommitten och hennes skaror voro nu i ostörd besittning af staden, och under natten och andra niorgonen strömmade ytterligare folk från kringliggande trakter dit. Den 7 på förmiddagen tågade folkboparne i precession, med fanor och under trumslag, till paradplatsen, der en tribun var