ett verkugt varde. Fori:s iraäamSstallningssatt har den liflighet och lätthet, som nästan alltid karakterisera Fransmännens arbeten, fritt från det pretensiösa och epigrammatiska, som stundom åtföljer denna nations snilleverk. Med den franska lättheten och elegansen har Förf. förenat ett grundligt studium af de främmande folkslagens historiska bemödanden, en sak, som man väl i fordna dagar ansett så godt som under en fransk auktors värdighet. Bland sine älsklingsförfattare har han hos Tyskarna i synnerhet valt J. v. Möller och Pieffel. Den åsigt af medeltiden Förf. har, är ädel och lugn, skiljd från allt förakt för dess egenheter, men ej blundande för dess brister. Så långt hade Ref. kommit, då en annan recension öfver detta arbete kom till hans kunskap. Den har till ingen del ändrat Ref:s åsigter. Beskyllningen för torrhet kan när som helst framtagas ur en Rec:s draglåda och, om man så vill, tillämpas på Heerer, Joh. v. Möller, Guizot ) ete., med ett ord, alla, som måst inskränka sig inom en mindre volym, och hvad stilens liflighet angår, kan der Michels uthärda täflan dessa. Beträffande åter bokens tjenlighet för undervisning, så hafva vi ju kompendier för dess största studium. Men hvad gymnasiernas högre krets och den första akademiska undervisningen angår, så skulle Ref. ansett sig ganska lycklig, om han den tid, han der var, hade ägt en sådan mellanlänk mellan Heerens verk öfver den gamla och nya tiden. Sjelf har Ref. under sina historiska sysselsättningar ej funnit denna mellanlänk fylld, hvarken af de förutnämnda författtarne eller Löhr, Pölitz ete. Han vågar således, utan fruktan att komma på skam, lofva den någorlunda förberedda ynglingen i denna bok en gagnande och intressant lektyr. På det att Ref. ej må beskyllas hafva rekommenderat obesedt arbete, vilja vi anföra några af de anmärkningar, oss infallit under bokens läsning. f Sid. 10: Fruktlöst försökte Antonierna; läs Antoninerna. Sid. 16: Schytien sträckte sig från Rhen eller Wolga till östra oceanen. Mellan Rhen och Wolga låg Germanien m. m., som ej hänfördes till Schytien. Sid. 49: Källor och träd — en vidskeplig dyrkan. Träd: och källdyrkan är visst icke något bevis på råhet. De dyrkades äfven af Hinduer, Greker och Romare. Samma sida: Siömpla krigare af bepröfvad tapperhet, Simpla krigare samlade sig ej något Geleit. Adlingar, furstesöner skulle det vara. Sid. 28: Största delen af hans regeringsåtgärder, rättare hans ministrars; Honorius sjelf matade höns. Sid. 31: kunde nämnts, att Genseriks från Rom röfvade skatter till en god del förgingos i hafvet. Sid. 414: Clotildas, Frankrikes omvändarinrnas, dödliga hat mot sina burgundiska slägtingar borde nämnas som bufvudorsaken till burgundiska rikets undergång. Sid. 51: Att ide väpnade församlingar, som årligen undor Theodoriks regering ägde rum, ej fingo taga del i öfverläggningarna, är oriktigt. De gåfvo sin bekräftelse åt besluten. Sid.353: Ej från Odern, från Skandinavien förskrifva våra traditioner Longobarderne. Sid. 62: Man härleder Polackarna från trakten kring Svarta Hafvet. Sid. 63: Kejsar Justinianus. Sid. 74: En qvinna styrde Arcadius, tillägg Kejsarinnan Eudoxia, likasom Pulcheria i nästa rad nämnes. Sid. 814: Anledningen till Mauritii afsättning var hans vägran att utlösa romerska fångarna. Sid. 83: Heraclius var sjelf med i början af det muhammedanska kriget (se Gibbon, Sid. 87: Mahomet dömd till döden; läs: Han blef förklarad fågelfri, ty en man af hvar slägt förband sig att döda honom, der han råkades. Sid. 88: en trånsjukdom, Muhammeds förgiftning, är temligen konstaterad. Sid. 95: Moavijah uppreste sig regan innan Ali fråntagit honom sin satrapi. Sid. 412: ordet Penmtapolis hade behöft explikation. Sid. 447: Olop:n, en irrlärig kyrka i China. Den var Nestorianisk. Sid. 145: det skulle ju ej varit Leos, utan kejsarinnan Irenes plan, att förbinda Grekiska kejsar-ätten med Carl den Stores hus. 1 detta fall saknade denna sonmörderska ej politiskt geni. Sid. 158: kejsarens högtidliga afsättande (hvarvid de öfver hans stränga kyrkotukt uppretade andlige spelade förnämsta rolien). Sid. 467 Norrmännen kommo snarare från norr. Slavernet från östern. Sid. 172: Gud vet om Ragnar Lod: brok någonsin såg Paris. Sid. 204: Gallernas; läs: Gaelernas. Sid. 224: Rudolf stupade för Gottfric af Bouillons hand. Osäkert och bestridt. Sid. 256 Torneringarne nyss kommit i bruk. De angifvas dock öfliga från Henrik Fogelfängarens tid. Sid 9268: Ganerbinaterna behöfva förklaring. Sidar (987: skilnaden mellan Valdenserna och Albigen. serna hade med några ord kunnat fixeras. Unde det de förre blott ville återställa den apostolisks ) Christendomen, råkade de sednare in på de speku lativa religionssystemernas område. Sid. 331: Ref I skulle tro, att skrå-privilegierna sträckte sig är längre upp, än till Wilhelm den Röde. Redan Anglosachsernas tid har man spår deraf. Sid. 335 I då Förf. omtalar envigets afskaffande i rättegån gar, torde jernbyrdens slutliga afskaffande ocksi hardt få att rm Qid mm. Dlaga tarnda avå.linatr