Aftonbladet – 18 september 1839, sida 3

nen i stormen. Perseus stödde sin skuldra mot en; pelare och hade derigenom ryggen betäckt. Så vände han sig mot fiendernas skara, tillbakaslog deras anfall och st äckte den ena efter den andra till marken. Först när han såg, att tapperheten skulle nödgas vika för mängden, beslöt han bruka det sis!e, osvikliga medlet, som stod honom till buds. Emedan J tvingen mig, sade han, cså vill jag hemta hjelp hos min gamla fiende. Hvar och en, som är min vän, vände bort sitt ansigte! Med dessa ord framtog han ur väskan, som alltjemt hängde vid hans sida, Gorgonena bufvud, och sträckte det emot den första fiende, som trängde in på honom. Sök dig andra, ropade denne föraktligt vid första, flygtiga ögonkast, asom du kan göra modlösa med dina underverk! Men när hans band höjdes, för att gifva fart åt kastspjutet, förvandlades hsn i denna ställning till sten, som en bildstod. Så vederfors det den ene efter den andre. Till slut voro blott tvåhundrade qvar. Då lyfte Perseus Gorgonhufvudet högt upp i vädret, att alla kunde se det, och förvandlade de tvåhundrade på en gång till sten. Nu först ångrade Phi neus det oförnuftiga och orättmätiga kriget. Till höger och venster ser han ingenting annat än bilder ef sten i de mångfaldigaste ställningar. Han ropar sina vänper till namn, han vidrör misstrogen de närmast ståendes kroppar. Allt är marmor. Förskräckelse angrep honom, och hans trotsighet förvandlades till ödmjuka böner. aSkona mitt lif: ditt vare riket och bruden ! ropade han och vände silt bleknande anlete åt sidan. Men Perseus, för bittrad öfser sina nya vänners död, kände intet förbarmande. aFörrädare! utropade han vredgad, jag vill för all evighet i min svärfaders bus uppresa en minnesrård åt dig,, och huru mycket Phineus ock bemödade sig att undvika hvarje ögonbast på Gorgonbufvucet, träffade dock den fram räckta fasarsbilden snart bans öga; hans bals stelnade, bans fuktiga blick hårdnade till sten. Så blef han stående med fruktan i sina drag, sänkta händer, ; siafvisk, ödmjuk ställning. Utan hinder hem örde nu Perseus sin älskade Andromeda. LånZa, lyckliga degar väntade honom, och han åter. fapn eckså sin moder Denaö. Dock skulle han uppfylia ödets beslut öf-er sin morfader Akrisius. Af fruktan för oraklet hade denne flyttat till en främmande konung i Pelaszernas land. Här deltog han i fi. andet af kämpaspel, just som Perseus kom, stadd på en resa till Argos, der ban ville heis? sin morfader. Ett olickligt kast med kastshiften träffade morfadren från dottersonens hand, ulszn alt denne sednare kände eller ville träffa den förre. I djup sorg begrof ban Akrisius utenför staden och bortrytte det konungarike, som tillfailit bonom genom dennes död. Dock förföljde ödet bonom icke längre. Andromeda födde honom många berritga söner och faderns ära upplefde på nytt uti den. aTantalus. Tentalus, en son af Zeus, her skade öfver Zipylus i Phrygien, och va; utomordentligt rik och berömd. Om någonsin en dödtig man varit ärad af de Olympiska gudarna, så var det denne. För sin höga härkomsts skul upptors bam till förtrogen vänskap med dem, till slut fick ban äta med vid Jupiters bord och åhöra allt, hvad de odödlige sins emellan talade. Men hans fåfänga menniskosjäl förmådde icke bära den öfverjordiska lyckan, och han började på mångfaldigt sätt förmätet förolämpå gudarna. Hen förrådde deras hemligheter för de dödliga; kan borttog från derss bord pektar och ambrosia, och utdelade dem bland sina jordiska kamrater; han gömde den kostbara gyliene hunden, som en annan stulit ur Jupiters tempel gå Kreta, och då guden fordrade honom tillbaka, nekade han med en ed, att han bekommit honom. Slutligen bjöd han i sitt öfvermod gudarna åter till gäster, och för att sätta deras allvetenhet på prof, lät hen slagta och anrätta sin egen son Pelops. Blott Ceres förtärde af den gräsliga rätten ett axelblsad, men de öfriga gudarna märkte ohyggligheten, kastade gossens sönderstyckade lemmar i en kettil och Parken Klotho framtog honom ävnu skönare än förut. I stället för den förtärda skuldran insattes en af elfenben. Nu hade Tantalus fyllt måttet för sin förmätenket och ondska, och blef af gudarna nedstörtad i Tartaren. Här blef han marterad af dvaifullt lidande. Han s:od midiuti en dam och vattnet steg honom ända till hakan, det oaktadt led ban den mest brännande törst och kurde aldrig komma åt drycken, som var honom så nära. Så ofta han bockade sig och begärligt ville föra läpparna till vattnet, försvann floden och han såg blott den mörka grunden för sina fötter; en dämon tycktes hefva uttorkat sjön. På samma sätt led han tillika den mest plågsamma hunger. Bakom honom stodo på dammens strand de herrligaste fruktträd, som hvälfde sina grenar öfver hans bufvud. När han såg uppåt, fägnade saftiga päron och ärplen, glölande granater, sköna fikon och oliver hans ögon; mer så samt han sträckte sig upp för att fatta lem med handen, slet en storinvird, som plötsligt kom rasande, grenarna högt upp i molnen. Till letta kelvetesqval hörde äfven cn beständig dödsngest, ty ett stort klippstycke hängde öfver bans hufvud högt i luften och hotade hvarje ögonblick nedstörta på honom. Så dömdes gudarnas förakare Tanialus för sina missdåd till tredubbla, aldrig slutande qval i underverlden.n MEAN ASG RÄTTEGÅNGSOC POLISSAKER. — Genom busvisitation hos en bandlande